Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oss komparativister emellan

/

Annons

Att jämföra ett språks strukturer och ordförråd är ett krävande tankearbete. Vi konstaterar exempelvis att de engelska orden BAG, HE-MAN, SCANNER också finns i svenskan, men eftersom ordens uttal och stavning avviker från våra regler, förstår vi att de är främlingar, lånord som vi importerar samtidigt med det de betecknar. Annorlunda förhåller det sig med ord som engelska FISH, FATHER, FIRE i relation till svenska FISK, FADER; FYR (eld) respektive tyska FISH, VATER, FEUR. Här förklaras likheterna av att de har ett gemensamt ursprung i svenskans, engelskans och tyskans moderspråk, urgermanskan, varifrån de senare traderats från generation till generation fram till nutid. De kallas därför arvord (kognat).

Om vi fortsätter att jämföra de nämnda orden med PISCIS i latin, PATER i latin och grekiska jämte PITA i sanskrit, PYR i tjeckiska och grekiska (härav lånordet PYROMAN), kan vi härleda våra ord från ett hypotetiskt urindoeuropeiskt moderspråk (IE) med måna ”döttrar”: latin, grekiska, armeniska och en rad germanska, romanska, keltiska, baltiska, slaviska, indoiranska och, i Mindre Asien, anatoliska språk, främst hettitiska. Utöver dessa har det säkerligen funnits en massa små IE-språk och dialekter som nu försvunnit. Man kan likna IE-familjen vid ett stamträd med grenar eller kanske snarare vid en risig buske.

Genom seklen har givetvis arvorden förändrats en hel del, ofta regelbundet enligt vissa ljudlagar. Vi ser ju hur P i våra exempelord övergått till F i de germanska språken. På samma sätt övergår K-ljudet i latinets CORNU, CAPUT, CANIS till H i svenskt HORN, HUVUD, HUND, Med ljudlagarnas hjälp har man så kunnat rekonstruera IE:s urord och korta rotord; PYR skulle alltså komma av IE *PEWOR genitiv *PUNES ”eld”, vilket i sin tur är bildat på en ”rot” *PU- ”ren”, som vi återfinner i ”purt guld” etcetera. (Asteriskerna anger att ordet är rekonstruerat.)

Ljudlagarna är dock inte problemfria. Den kände språkforskaren Björn Collinder behandlade i sin bok ”Språket” olika faktorer som stör normen, analogibildningar, individuella talfel, godtyckliga associationer, inslag av dialektord och påverkan av grannspråk, inrullande vågor av språkliga fenomen (skorrande R från fisförnäma hovmän i Paris till exempel) vartill kan fogas invandring, vilket vi har prov på i den så kallade Rinkebysvenskan.

Senare har många frågetecken rätats ut genom den radikala ”laryngalteorin”. Laryngaler är ett slags strupljud, tecknade H eller h1, h2, h3, vars förekomst i IE-orden skulle förklara, hur A och andra vokaler uppstått i avljud, alltså vad vi brukar kalla ”starka verb” (SPRINGA – SPRANG – SPRUNGIT) och vissa andra anomalier. Tidigare IE. *PATÊR ”fader” skrivs alltså numera *Ph2TÊR, vilket även täcker in den förut obegripliga sanskritformen PITR-. Laryngalhypotesen bekräftades i praktiken, då man upptäckte och analyserade fornspråket hettitiska.

Är då ljudlagarna alltså undantagslösa liksom de naturvetenskapliga lagarna? Härom tvistar de lärde, grammatici certant, (liksom på Gävles högskola, fast där gäller det visst mer anslag än vetenskapliga sanningar?). Forskarna accepterar dock de flesta teoremen som arbetsredskap.

För att fastställa släktskapen mellan språken studerar man främst grammatikaliska överensstämmelser. Det var när tysken Franz Bopp 1816 upptäckte likheterna mellan sanskrits och grekiskans komplicerade formläror, som den jämförande indoeuropeiska forskningen föddes.

Denna vetenskap har sedan utvecklats av forskare som tysken K. F. Brugmann och svensken Jarl Charpentier, många andra namn att förtiga. Nyligen har lundensaren Ola Wikander i en faktaspäckad bok redogjort för IE-vetenskapens senaste rön och nuvarande status. Som god pedagog lotsar han läsaren genom de svåra abstrakta teorierna men visar också hur man med hjälp av det rekonstruerade ordförrådet kan studera urfolkets kultur och lokalisera deras boplatser, troligast till Sydrysslands stäppområden. Wikander är mycket beläst och klokt försiktigt i sin presentation av olika hypoteser.

Uppenbart ställer den jämförande språkforskningen stora krav på sina utövare, komparativisterna, både skarpsinne och omfattande kunskaper i flera språk och allmän lingvistik. Varför då all denna möda, frågar någon. Möjligen kan man tycka att intresset för det rekonstruerade urspråket IE gått till överdrift; entusiaster har rentav skrivit sagotexter på IE.

Metoden att konstruera urspråk genom jämförelser är trots allt lite osäker. Om vi med denna metod skulle skapa ett urspråk för italienska, spanska, franska etc. får vi ett en-kasus-språk med artikel och prepositioner (LA, DE, A etc), som påminner om hjälpspråket Interlingva men inte alls passar in på det verkliga moderspråket latin.

På samma sätt kan vi ju tänka oss att det funnits ett äldre urspråk bortom det IE som komparativisternas forskat fram. I IE-språkens nominalböjning har man observerat en så kallad heteroklitisk växling mellan ordstammar som slutar på –R/-L respektive –N, i t.ex. sanskrit YAKR-T genitiv YAKN-AS, latin IECUR gen. IECIN-ORIS ”lever”; hettitiska VADAR gen. VADAN-AS ”vatten”, engelska WATER tyska WASSER, sv Vätter-N men VATTEN; jfr även sv.ty. HIMMEL men eng. HEAVEN; eng. SUN ty.SONNE sv. SÖN-DAG men SOL.

Några forskare (Brugmann, Collinder) tror att vi här har spår av en gammal tvåkasusböjning (med genitiv-N som i finska KIRJA-N ”boken-s”etc.). Alltså ett slags parallell till arkaismerna i svenskan: ”dagsens sanning”, man ur hus-e”,”i Dal-om” o.l. Har IE:s normalböjning med åtta kasus påverkats av de kasusrika finskugriska eller kaukasiska grannspråken?

Det eventuella äldre IE-urspråket med bara två kasus uppvisar för övrigt stora likheter med de semitiska språken, särskilt babyloniernas ackadiska, något som ligger till grund för hypotesen att det existerat ett gemensamt ”nostratiskt” urspråk för den vita rasen. (utförlig argumentation redovisas i min bok Lingvarium.) Enligt denna hypotes skulle alltså judar och arier vara kusiner. Knappast någon populär teori i alla läger!

Nej, det är IE:s ordförråd som skapar den stora forskarglädjen. Orden är många; i mitt material har jag förtecknat omkring 750 IE-rötter eller urord. Eftersom språk i sig är konservativa och gärna bevarar gamla termer i ny teknik – vem har inte suttit i cykelhästens SADEL eller skrivit med datorns MUS? – kan man gräva fram etymologier, härledningar, som ger nya aspekter på våra vardagsord och namn. Språkvetaren blir arkeolog. Utöver Wikanders allsidiga dokumentation vill jag ta fram några exempel ur egen fatabur.

Vårt ord HAMMARE sammanställs med ryskans KAMENJ sanskrit ACMAN ”sten” grek. AKMON ”städ”; här ingår roten ’AK ”vass som vi möter i AKUT, *AG-BORRE, EGG, AX och växten AG. Hammaren var alltså från början en sten att bulta med, men också en klippa i naturen. Då stormvågorna slår in mot Gothemshammar på Gotland dånar hammarslagen ut vida omkring, och har så gjort sen urminnes tider.

Vår KAM har fått namn efter sina tänder: skr. JAMBHAS gr. GÒMPHOS litauiska ZAMBAS med finska lånet HAMMAS, ry. ZUB och tokhariska KAM betyder nämligen ”tand” – kanske kammade man sig först med hundkäkar e.d.

UTTERN ( roten *WED ”vatten”) är språkligt sett identisk med grekiskans ökända vattendjur HYDRA.

Vissa sjötermer återfinns endast hos slaverna och de västliga indoeuropeerna: gotiska AHVA ”vatten” med det finska lånet AHVENAN-MAA ”Åland” och svenskt Å sammanställs med lat. AQUA ”vatten” och det ryska flodnamnet OKÀ. ”Att gå över ån efter vatten” ter sig härigenom än mer onödigt.

IE-roten *GWER ”sluka” anses ingå i lat. GURGES (vårt lån GURGLA), isländska KVERK och sv. Dialektalt KVÄRK ”strupe”, i namnen på strupsjukdomen KVARKA och sunden KVARKEN mellan Finland och Sverige.

IE-roten *PER/*POR ”genom”, ”över”, ingår i namn som BOS-POREN och OX-FORD (båda betyder ”genomfart för oxar”!), i eng. PORT ”hamn” men också i sv. FARA, FÄRJA, FJORD och FJÄRD. Gävlefjärden och andra Norrlandsfjärdar är inga vanliga vikar utan gamla båtleder, liksom de norska fjordarna.

Språket kan som bekant verka socialt, som en föreningslänk. IE-roten *TVERK ”vrida” ingår i det nordsvenska DVÄRG ”spindel”, jfr ordet DVÄRGANÄT ”spindelväv”. En variant är hälsingeordet DORG, föremål för en välkänd skolhistoria. Lärarinnan sätter upp zoologiska planscher och frågar barnen vad det är för djur. Det där är en dorg, säger Jonte. Lärarinnan förvånad: men ser du inte att det är en spindel? Jonte: han är himla lik en dorg i alla fall. Den historien kunde också ha berättats i Indien. Ordet DORG motsvaras där av TARKU ”spindel i en slända”. Alla dessa IE-ord kan få oss att känna samhörighet med folk både när och fjärran.

Så verkar också ordet MAMMA. Det är inget arvord utan uppkommer spontant i många språk, möjligen i samband med småbarnens läpprörelser vid diandet. Nåväl, kinesbarn och små afrikaner, europeiska ungar och eskimåbabisar, alla ropar Mamma, när de vill ha mat och ömhet. Med den utgångspunkten borde väl också vuxna känna en global gemenskap?

Eftersom språk i sig är konservativa och gärna bevarar gamla termer i ny teknik – vem har inte suttit i cykelhästens SADEL eller skrivit med datorns MUS? – kan man gräva fram etymologier, härledningar, som ger nya aspekter på våra vardagsord och namn.

Mer läsning

Annons