Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På gränsen till det förflutnas helvete

/

Crister Enander läser om en djupt gripande vänskap, mellan diktarna Nelly Sachs och Paul Celan.

Annons

Orden är till en början trevande.

Aningen strama åt det formella, men främst försiktiga och sensibelt sökande. Ändå finns det redan i de tidigaste breven mellan Nelly Sachs och Paul Celan en tydlig vilja till ömsesidig förståelse, och utan tvekan en stark längtan efter att bli förstådd – i början särskilt från Nelly Sachs sida.

Det är också Sachs, där hon sitter i den trånga lilla lägenhet på Bergsundsstrand 23 – säkerligen uppkrupen i sin trånga alkov i köket – som skriver det första brevet. (Vissa uppgifter tyder på att hennes brev är skrivit som tack för en bok Paul Celan sänt henne i gåva.)

Brevväxling mellan Nelly Sachs och Paul Celan har nu i sin helhet – tidigare utdrag finns publicerade – getts ut under titeln ”Brev” i översättning av Margareta Holmqvist (Sachs brev) och Lars-Inge Nilsson (Celans brev) i en djupt gripande volym.

Det är den 10 maj 1954 som hon skriver detta första brev. Nelly Sachs är då sextiotre år gammal och har levt i Sverige sedan fjorton år tillbaka. Svensk medborgare har hon däremot enbart varit i två år. Hon lever med exilens smärta och har genom det Tredje rikets stigmatisering av allt judiskt – och genom den industriellt organiserade och totalt avhumaniserade avrättningen av miljoner och åter miljoner judar – mer eller mindre tvingats att ikläda sig och omfatta en renodlat judisk identitet, något hon inte som uppvuxen i en totalt sekulariserad familj gjort före nazisternas maktövertagande och flykten från sitt hemland. Paul Celan, som senare det året fyller trettiofyra år, delar helt hennes smärtsamma och plågsamma erfarenheter från krigstiden men kom ifrån det som då var Rumänien.

Nellys Sachs poetiska framgångar i sitt nya hemland – vilka sedermera till och med kröns med ett Nobelpris – ligger dagen då hon skriver sitt första brev huvudsakligen framför henne. Hon skriver dikter, men på svenska kommer hennes första riktiga diktsamling ”Flykt och förvandling” ut i översättning år 1961.

Paul Celan, som lever sitt allt annat än okomplicerade exilliv i Paris efter en period i Wien, har nyligen gett ut med diktsamlingen ”Von Schwelle zu Schwelle” (Från tröskel till tröskel), men anledningen till att Nelly Sachs nu tillskriver honom är att hon just läst hans andra diktsamling ”Mohn und Gedächtnis” (Vallmo och minne) som utkom tre år tidigare (här har utgivaren av brevväxlingen tagit miste och skriver att detta är Celans debut, det stämmer inte). Hon frågar om även kan få sända sin egen just utgivna volym ”Sternverdunkelung” (Stjärnförmörkelse).

Med brevet, sänt via Paul Celans tyska förlag då Sachs inte visste var han bodde, inleds ett samtal som kom att vara ända fram till Nelly Sachs och Paul Celans död sexton år senare. En vänskap inleds, en litterär och personlig vänskap som kommer växa sig stark och bli av betydelse för dem båda.

Det finns flera skrämmande likheter mellan de två poeterna. De dras av en obändig kraft mot mörkret, en kraft ingen av dem i längden förmår motstå. Deras uppfattning av omvärlden och verkligheten står ofta och väger och riskerar allt som oftast att tippa över ända. Sinnessjukdomen smyger ständigt tätt intill dem, som en själens egen svarta skugga. Nelly Sachs fick tillbringa många och ibland mycket långa perioder på framför allt Beckomberga mentalsjukhus. Hon fick elchocker som tillfälligt lindrade hennes förföljelsemanier och paranoida vanföreställningar.

Hinnan mellan det förflutnas helvete och det dagliga livet var tunn, alldeles för tunn. Även Paul Celan fick periodvis vårdas och gavs elchocker.

”Han delade två stora ting med Nellys Sachs”, skriver Bengt Holmqvist som även personligen kände de två poeterna. ”Det ena var den oerhörda (sjuka eller intill det outhärdliga friska) känslan för människans utsatthet, skolad i judeförföljelsernas Europa… Det andra stora tinget var språket som hem, det missbrukade och förnedrade tyska språk som var det enda de hade kvar efter sina döda och som de ville återupprätta genom att göra det till ett medium för de utstöttas erfarenhet och för ihågkomsten av alla offer.”

När breven blir brev mellan äkta och ärliga vänner – mellan två människor som försöker lägga bort de sociala maskerna och mötas bortom förställning och tillgjordhet – är det tydligt hur de nådde fram till en förståelse för varandra och respektive egenart på ett djupare plan. Trots gemensamt lidande, en ständig ångest som hotade övermanna dem och envisa paranoida tankar, föll Paul Celan naturligt in i rollen som den starke, den tröstande och omhändertagande.

Särskilt i ett av breven, skrivet av Paul Celan utan att han då var medveten om att Nelly Sachs just lagt in sig på Beckomberga, framträder en förståelse för den andras andliga och marterande hemsökelser som jag tror tillhör det sällsynta slaget. ”Du har det alltjämt så svårt och Du finner, Du kära, ändå ord – nej, ordagåvor för oss!” skriver Celan den19 augusti 1960. ”Nelly, kära! Jag ser att nätet ännu är där, det låter sig inte avlägsnas i en handvändning. . . Och ändå, det går att avlägsna, det kan och ska avlägsnas, för alla dessas skull som Du vet Dig vara nära, för denna närhet, för Din levande närhets skull! Du har Dina händer, Du har Dina dikters händer… var snäll och tag också våra. Ta därtill vad som annars ännu är hand och hjälpsamt – och som vill förbli hand och hjälpsamt genom Dig, genom Din tillvaro, Din till- och hos-Dig- och hos-Dig-i-det-fria-varo, tag den, snälla, låt den vara till, att den måtte nå genom detta idag-och-imorgon-och längre-till-Dig!”

Så fortsätter sedan brevet, liksom vaggande, rogivande, tröstande. Tonen träffar lyhört rätt i den förvirrades verklighet, orden lägger sig svalkande på den ångestridnas tumultuariska tankar. Det är en stor insikt och inlevelse i det psykologiska lidandet och de förvridna proportioner som periodvis riskerar ta övermakten över Sachs som Paul Celan ådagalägger i det brevet.

När det sedan stod klart att Nelly Sachs återigen var inlagd på Beckomberga sänder hon en nödsignal per telegram. Paul Celan måste komma och besöka henne; skydda henne mot de onda makter som jagar henne. Det gör han. Han åker omedelbart upp till Stockholm. Alla hotell är överbelagda (en stor konferens pågår). Han får sova över hos bland annat paret Johannes och Brita Edfelt. Besöket blir en besvikelse för Celan. Det är oklart om Celan fick besöka Sachs på mentalsjukhuset eller inte (enligt egna senare uppgifter gjorde han det). Men framför allt rubbades hans tillit till henne då han upptäckte att även andra personer i omgivningen kallades för ”broder” och att andra kallade henne för ”syster”. Han kände sig åsidosatt, den heliga pakt de slutit var kanske inte så stark som han alltid trott.

Av denna missräkning, detta (inbillade) svek, märks nästan ingenting i brevväxlingen. De fortsätter att utbyta förtroende, att stödja och stötta varandra, dela glädje och motgång lika.

Nellys Sachs avlider den 12 maj 1970 vid sjuttionio års ålder. Den 20 april, en dryg månad tidigare, hade Paul Celan kastat sig i Seine i närheten av Le Pont Mirabeau. Han var då blott femtio år. En diktare är med nödvändighet, enligt Paul Celan, en människa som alltid ”försöker gå på huvudet med himlen som avgrund under sig”. Avgrunden öppnade sig slut och var inte längre en himmel.

Crister Enander

Mer läsning

Annons