Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”På Nya kyrkogården vill jag ligga...”

/

Strindbergs dödsbädd var en välbevakad plats. Håkan Attius gör en studie i en hundra år gammal ­kändiskult.

Annons

Dagens understundom initierade, understundom fiktiva skildringar av kändisars liv och leverne (och ibland även om deras hädangång) saknar inte föregångare.

I dåtidens stockholmspress – som var mångfaldigt större än i dag – kunde läsaren följa August Strindbergs sista tid i livet praktiskt taget dagligen och stundligen (tidningarna hade förmiddags- och eftermiddagsupplagor!). Det verkar som om tidningarna löpte ikapp för att få ett scoop, t.ex. Strindbergs avsked i och till tidningen Social-Demokraten och arbetarna den 22 april 1912: ”Tack go’ vänner och kolleger för den vackra blomman. Mycket hade jag att säga ännu i tidningen när pennan föll ur min hand. Därför ursäkten blyertspennan. 22 april 1912. Eder August Strindberg.”

Men Strindberg var också själv verksam i genren inifrånskildringar: i Afton-Tidningen den 22 januari 1912 berättade han under rubriken Betraktelser på födelsedagen med anledning av sjukdomen om sitt insjuknande juldagsmorgonen 1911:

”/---/ jag var trött, så att jag icke kunde stiga upp, och icke ville ha kaffe. Några smärtor hade jag icke, erfor bara en stor vila, en likgiltighet för yttervärlden och en känsla av att jag slutligen fått ro.”

Sjukdomen nådde en kulmen i mitten av april och en operation genomfördes den 16, varvid man fann en utvecklad tumör med metastaser; i Dagens Nyheter den 18 april underrättar oss teaterdirektören Oscar Wennersten – som besökt Strindberg dagen förut – att författaren var ”alldeles medveten om sin sjukdoms art /---/ och han tog den med fullständig ro”. Den 18 april spreds denna nyhet i all press. Nu heter det också, utan omskrivningar, att sjukdomen (magkräfta) försatte Strindberg ”i sista stadiet”; till sin dotter med Harriet Bosse, Anne-Marie, skrev han (19 april):

”Men Du skall icke söka mig. Här är så mycket medicinflaskor, doktorer och spektakel, att ingen trevnad är.”

Maj månad bröt in med stadigt försämrat hälsotillstånd; tidningarna rapporterar om ständiga morfininjektioner. Och från världens alla hörn anlände brev och telegram; enligt DN inkom telegram från skånska gruvarbetare och arbetare från Härnösand. Enligt uppgift (i DN) besvarades de.

Tisdagen den 14 maj avled så Strindberg. Stockholms Tidningen skrev kortfattat: ”August Strindberg har i dag kl. 4. 30 aflidit.” Social-Demokraten gav ut ett extrablad med samma information. All svensk press lämnade budskapet över landet.

Strindbergs begravning den 19 maj blev en manifestation vars like inte skådats sedan begravningen av August Blanche (1868) eller Gustaf Fröding 1911 eller för den delen ”folktribunen” Adolf Hedins begravning i september 1905; man vågar nog påstå, att denna manifestation förberetts genom DN:s rundfråga till en rad europeiska författare och teatermänniskor, så yttrade sig t.ex. Maxim Gorkij att Strindberg var den europeiske författare som stod honom närmast, ”den som starkast satt mina tankar och känslor i rörelse”.

Strindbergs sista vilja uttrycktes på följande pregnanta sätt:

”Min döda kropp får ej obduceras, ej utställas, endast visas för anhöriga. Ingen dödsmask får tagas, inga fotografier. Jag vill föras till graven en morgon kl. 8 för att undgå samling av nyfikna. Ingen gravsättning i gravkor får äga rum, ännu mindre i kyrka. På Nya kyrkogården vill jag ligga, men icke i de rikas kvarter på fåfängans marknad. Vid graven får ej spelas, sjungas eller hållas tal, utan prästen skall endast följa handbokens ord.”

Tack vare pressens enorma uppmärksamhet kring Strindbergs sista månader känner vi också till, att begravningen inte blev vad han önskat; i Social-Demokraten uttrycks denna diskrepans på följande sätt:

”/---/ Men nationen, som stått sörjande vid sin störste sons bår, kände det som en plikt att följa honom på den sista färden. Redan vid 7-tiden om morgonen hade ’korporationer’ samlats både vid Strindbergs bostad i Drottninggatan och vid graven – där var studenter och arbetare, riksdagsmän och författarkolleger och det meddelas, att H.M.Konungen till Strindbergs bår sänt en lagerkrans med vita band och guldfransar”.

Eftervärlden kan inte undgå att också förnimma hyeneinstinkter då det meddelas (i t.ex. Afton-Tidningen den 20 maj) blommor och kransar på graven skövlats i jakten på kransarnas breda band: ”Förmodligen fördes dessa sedan i triumf hem och hängdes över pianot i salen.”

Håkan Attius

Mer läsning

Annons