Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Porr eller bara PR?

/

Crister Enander läser ett omdiskuterat manifest om porr och pilskhet – och blir avtänd.

Annons

Jag minns en period i ungdomen då jag arbetade i en kiosk. Detta var på den tiden då herrtidningarna Lektyr och FIB-aktuellt gjorde stora affärer. Men kiosken sålde även tidningar med avsevärt grövre doningar. De män som skulle köpa porr kände jag omedelbart igen med enbart ett snabbt ögonkast. De smög utan att smyga. De närmade sig luckan liksom på tvären. Stegen var trevande. Blicken for alltid runt så att de mest såg ut som parodier på en jagad spion hämtad ur en usel agentfilm.

Allt tassande och hummande handlade om att dessa gentila gentlemän ville vara ensamma framför luckan när de skulle köpa sin Piff eller Raff och allt vad tidningarna hette. Någonstans, på något plan, skämdes de trots allt.

I dag har alla en relation till pornografi. Jag säger det igen då det verkligen manar till eftertanke: Alla i vår tid och vårt genomkommersialiserade samhälle har stött på pornografi i någon form, i något sammanhang. Jag hävdar nu inte att alla aktivt har sett eller regelbundet ser på porr. Det vore att gå för långt. Jag tror inte att hela svenska folket sitter och masturberar framför datorn. Men jag vågar påstå att med porrens ökade tillgänglighet via nätet har en överväldigande majoritet tittat på naket mänskligt kött någon gång.

Om Carl-Michael Edenborg besökt den där kiosken jag arbetade i föreställer jag mig – med ett litet snett och roat leende i sinnet – att han i stället skulle ha stegat fram med bestämda, hårda steg och med hög röst med en lång kö bakom sig bett att få köpa sin porrtidning. Han är ju trots allt, som väl de flesta vet, pornografins ansikte i den finlitterära världen och ger på sitt förlag Vertigo ut absolut nödvändiga klassiker som Markis de Sade, Apollinaire och Pietro Aretino likaväl som sina egna sexuellt späckade och intressanta skönlitterära böcker under pseudonymen Gunnar Blå och mycket annat, allt självfallet långtifrån av samma litterära värde.

Edenborg har nu skrivit en ambitiös programförklaring. Dess titel är ”Det parapornografiska manifestet” och är utgiven av Ink bokförlag. Att teoretisera över pornografi eller erotisk konst är lika vanskligt som att försöka behandla humor eller satir på ett abstrakt plan. Det blir platt och torrt och minst av allt roligt eller upphetsande. I Edenborgs fall kompliceras det även av att det sannerligen inte är alldeles lätt att förstå vad han egentligen är ute efter.

Det finns en ytterst intressant aspekt, ett gränsområde där sexualiteten möter kreativiteten och något tredje skapas, som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Edenborg berör det, men inte i tillräcklig utsträckning för att nå fram till några väsentliga slutsatser. Det är beklagligt. Det är rentav synd. Ty det framgår tydligt att han ägnat ämnet åtskillig begrundan och försökt tänka fram ett nytt förhållningssätt till pornografin. Och med tanke på hur samhället ser ut, hur pornografins exploatering av det offentliga rummet blir allt mer dominerande och den enorma och ständigt växande porrindustrin, är det nog ett viktigt arbete.

Och där finns förvisso en del tänkvärda ansatser. Dessvärre fullföljs de aldrig riktigt. Författarens fokuserar inte utan fladdrar kvickt vidare. Edenborg har stora ambitioner, kanske rentav för stora.

Jag får en märklig och obehagligt krypande känsla av att Manifestets syfte egentligen är att ge en snitsig och trendig teoretisk legitimitet åt en verksamhet – i grunden Edenborgs egen verksamhet som förläggare av mer eller mindre pornografisk litteratur – som verkligen, enligt min uppfattning, inte är i minsta behov av ett försvar. Den existerar i egen rätt. Kan det vara ett sätt att försöka göra pornografin mer salongsfähig, eller ska jag rentutav säga mer politiskt korrekt? Den ska kittla lagom, göra oss småkåta och pilska utan att vi för den skull ska behöva känna samhällets fördömande blickar? Samtidigt som den självfallet ska ha kvar en eggande nimbus av något nästan förbjudet eller i alla fall moralisk oanständigt och otillåtet.

Så jag vänder mig direkt till dig, Carl-Michael Edenborg. Jag skulle gärna vilja att du svarade på några få enkla frågor som skulle kunna ta mig ur mina alltmer gnagande misstankar om att detta kanske alltmer handlar om en form av systematisk PR-verksamhet.

Edenborg menar – det är hans grundtes – att det finns en tredje väg vid sidan av pornografins motståndare och dess hänsynslösa exploatörer. Det skulle bokstavligen betyda att det skulle finnas porr som inte är porr men som ändå är porr. Det är självfallet rent nys. Edenborg skriver att han och parapornografin vill revolutionera pornografin genom att utradera jaget ur onanin. Hur tusan tar man bort jaget ur onanin? Den som masturberar sitter eller ligger väl likväl kvar där och smeker sitt kön och glor på avklädda människor vad du än skriver? Eller hur? Särskilt som du, bäste Edenborg, vidare hävdar att du vill ha kvar pornografins masturbatoriska bruksvärde.

Förklara gärna dessutom för mig och läsarna vad du menar med följande mening: ”Parapornografin byggs upp av en ickeeuklidisk anatomi, och därigenom av en starkt relativistisk rumstid.”

Hur ser en ickeeuklidisk kropp ut?

Och inte minst: Hur gör du själv när du onanerar eller lugnt traskar omkring i den starkt relativistiska rumstiden i din ickeeuklidiska kropp?

Crister Enander

Mer läsning

Annons