Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Professor Kvists uppenbarelser

/

Annons

Att historieprofessorn Roger Kvist vid Högskolan i Gävle starkt ogillar mig vet jag sedan några år. Han blev fruktansvärt upprörd över att jag inför ett besök i länet av den Hille-bördige svenskamerikanske emigrantforskaren John Norton sände Kvist samma mejl som till stadsbiblioteket och länsmuseet med undran om de eventuellt var intresserade av att få ett föredrag av Norton. Inom en knapp timme hade Conny Persson på biblioteket med närmast entusiasm tackat ja och beslutat om tidpunkt, föredragsrubrik (om Nortons släkting Evelyn Lincoln, bördig från Hille och Ovansjö, legendarisk sekreterare åt John F Kennedy), lokal, reklam och kringarrangemang. Det blev en välbesökt afton med tacksam publik. Museet hade ingen anledning att svara när biblioteket hunnit före, och från högskolans historiska avdelning fick jag alltså ett mejl med kraftigt skäll för att jag gjort något så vedervärdigt som att erbjuda ett gratisföredrag av Svenskamerikas i nutid mest framstående ättling från Gästrikland.

 Normalt skulle jag ha utelämnat högskolan, eftersom jag i olika sammanhang genom åren upplevt att dess företrädare visserligen stundtals kunde prata om samarbete, men bara som snack och knappast konkret när det kom till genomförande. Att jag ändå satte upp professor Kvist på sändlistan berodde på att jag visste att Norton lärt känna Kvist och dennes hustru från gemensamma perioder i Nortons hemstat Illinois. Det var naturligtvis ett misstag från min sida. (Ett par år innan hade elever vid Vasaskolan med stort intresse lyssnat till lektioner av Norton om viktiga emigrantgestalter som varit elever vid deras skola.)

 Kvist var rosenrasande och menade att jag som tidigare politiker borde veta att det inte ingår i högskolors uppdrag att samarbeta med andra. Att låta studenter lyssna till John Norton ger inga intäkter och är därmed oförenligt med gällande bestämmelser och högskolans grundläggande principer, förklarade Kvist i upprörda ordalag.  

Som vice ordförande i riksdagens revisorer hade jag ett antal år tidigare lett en granskning om i vilken utsträckning högskolor lever upp till målet att samverka med det omgivande samhället som stöd för regional utveckling. Det var ett av de mål riksdagen satte upp i samband med decentraliseringen av den högre utbildningen. Granskningen visade att detta mål hanterats skäligen slappt.

 Efter utskällningen från Kvist kontaktade jag en av högskolans högsta befattningshavare. Denne svarade att mejlet från Kvist gick helt på tvärs mot policyn från högskolans styrelse och ledning i fråga om kontakter mellan högskolan och samhället i övrigt. Sedan Kvist uttryckligen förklarat att han inte ville se det PM jag skrivit i frågan var vi överens om att aldrig mer ha kontakt, vilket för mig inte kändes som någon nackdel. Så självklart har jag inte sagt något till högskolan inför senare besök i Gävle av Norton eller andra framstående svenskamerikaner, senast professor Anne-Charlotte Harvey som forskar om den legendariska sångerskan Olga Lindgren från Norrsundet.

 Blev därför förvånad när Kvist i en GD-artikel 10 juni) med den vänliga rubriken ”Ceausescu, Hans Lindblad & Stasi” bytt hållning och plötsligt verkar begära att jag ska svara på frågor från honom rörande Gustav V, justitieminister Geijers övergrepp mot kvinnor och den rumänske kommunistdiktatorn. Finns det ingen mer närstående som kan fylla professorns kunskapsluckor?

 Kvist tar upp en av de åtta bilder som kulturredaktionen valde som illustrationer till en artikel av mig den 29 maj. (Själv lägger jag mig ytterst sällan i val av bilder, eftersom redaktionen är mycket bättre på det.) Fotot i fråga visade när Gustav V i närvaro av vår nuvarande kungs far överlämnade en hög svensk orden till Hitlers ställföreträdare Hermann Göring. Jag känner till händelsen men har inte specialstuderat den. Det finns mängder av i mitt tycke värre handlingar från Gustav V och hans drottning Viktoria jag kan betydligt mer om, alltifrån deras plädering för våld mot Norge 1895.

 Det jag nog avskyr mest rörande Gustav V under andra världskriget är samma agerande som så djupt upprörde Winston Churchill och Norges kung Haakon. Alltså när svenske kungen 1940 bakom ryggen på regeringen och trots Per Albin Hanssons uttryckliga nej sände ett budskap till Berlin och London med uppmaning om vapenvila. Kungen ville att kriget skulle avslutas just när Hitler ockuperat Norge, Danmark, Frankrike och en rad andra länder. Kungen – som var personlig vän med Hitler men aldrig samtalade med Churchill – drev alltså en linje som innebar att dessa folk skulle bli permanent förslavade under nazismen. Hitler hade i så fall blivit segrare i stället för som blev fallet totalt förlora kriget.

 Professor Kvist anser mig delaktig i att diktatorn Ceausescu tilldelades serafimerorden. Kan inte minnas att jag som riksdagsman rådfrågades i något enda kungligt ordensärende. Tog dock upp händelsen i boken ”Jag var för snäll”, där jag skrev att jag egentligen inte var störd av att Rumäniens förtryckare gjordes till serafimerriddare. ”Den avrättade passar nog ganska bra in i denna ordens skara av härskare och antidemokrater. Att i Riddarholmskyrkan läsa namnskyltarna på serafimerriddarna är att få en tämligen komplett uppsättning av de fränaste svenska motståndarna till demokrati och parlamentarism, plus ett antal utländska i samma genre. En lämpligare plats än den kungliga begravningskyrkan kan knappast finnas för detta. Den är det officiella svenska monumentet över konservatism och herremaktstankar. I USA hyllas ledare som gjort något för folket, i Sverige gäller monumenten oftast folkets plågoandar.”

Hans Lindblad

Mer läsning

Annons