Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prokommunist, tycker professorn

/

Annons

I två artiklar har den konservative historieprofessorn Roger Kvist drivit tesen att jag är närmast kryptokommunist som var pådrivande för stöd till socialistdiktaturer och därför inte har moralisk rätt att bedöma förhållningssätt till nazismen. Har sedan unga år beundrat och inspirerats av stora antinazister, men fick personligen bara lära känna en av dem, Ture Nerman. Ingen före Kvist har veterligen beskyllt mig för att vara kommunistkramare.

Under många år var jag en av de riksdagsmän som oftast talade vid exilbaltiska jubileer, med starkt fördömande av terror och slaveri under Kreml. Reste för att träffa kända och mindre kända judiska dissidenter i Moskva och Leningrad, men bara en gång eftersom KGB då förmodligen noterat vad jag höll på med. Var därefter ordförande i den parlamentariska gruppen för sovjetiska judar. Det jag såg i Sovjet av misär och planhushållningens närmast totala oförmåga att få fram annat än krigsmateriel ledde till att jag i juli 1982 skrev två artiklar i Svenska Dagbladet om den groteska situationen för befolkningen och reflekterade kring hur Sovjetsystemet skulle kunna falla samman. Konstigt nog verkade få andra tro att det skulle kunna hända.

Jag skrev en motion om att enbart ambassadörer från demokratier skulle inbjudas till riksdagens årliga öppnande. Helt enkelt för att det gav kräkkänslor att företrädare för Kina, Kuba och andra barbarregimer fanns på läktaren när de folkvalda inledde ett nytt arbetsår.

Under den tid Olof Palme och hans utrikesminister Lennart Bodström drev doktrinen att Sverige ”inte bör kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion” utvidgade en talesman för UD (senare professor) detta till att gälla också pressen.

I juni 1983 attackerade han Gefle Dagblad för ledare jag skrivit om ondskan i Sovjetsystemet. UD hävdade att GD inte gagnade ”Sveriges sak” och att tidningen haft ”kommentarer som är exempellösa då det gäller en grannstat som vi lever under fredliga förhållanden med.” UD:s attack mot GD väckte stor uppmärksamhet och har sedan behandlats i litteratur rörande tryckfrihet. Det var nämligen första gången sedan ingreppen under andra världskriget mot antinazistiska tidningar som UD drev linjen att svenska tidningar inte ska avvika från regeringens linje i utrikesfrågor.

Hade glädjen att som en av riksdagens två valobservatörer vara med om de omröstningar som innebar slutet för Pinochets regim i Chile och kommunistväldet i Albanien. Jag hade redan innan jag kom till riksdagen pläderat för ökat bistånd men kunde på 90-talet notera att 14 av 19 ”huvudmottagarländer” för svenskt bistånd hade Mig-jaktplan, ett tecken på nära koppling till Sovjet. UD:s biståndsavdelning verkade ha gott om socialistiska revolutionsromantiker. Planhushållning är ett effektivt hinder mot företagande och utveckling. Vi som önskade en förändring sökte inledningsvis driva fram beslut om att fasa ut biståndet till Kuba.

Kvist dömer också ut mig som försvarspolitiker därför att försvarsledningen under många år lyckades ”slå blå dunster” i politikernas ögon. Det berodde, enligt Kvist, på att försvarsutskottet trodde på vad ”höga befattningshavare” sa. Men varför rikta den kritiken mot just mig? Under mer än 20 år var jag väl den försvarspolitiker som oftast kritiserade vad jag menade var undermåligt och vilseledande beslutsunderlag från ÖB. Jag föreslog i TV att arméchefen skulle avskedas när han bluffat extra mycket. I en doktorsavhandling 1992 om svenskt utredningsväsende sägs att försvarspolitikerna troligen inte hade den kompetens som behövdes för att ifrågasätta ÖB:s faktaunderlag, men att Hans Lindblad nog var undantaget, ”som enligt uppgift från partipolitiskt aktiva utanför folkpartiet, och från anställda inom den militära byråkratin, faktiskt lyckades fullgöra någon form av granskningsfunktion”.

Jag inser att Kvist har en egen nivå för källkontroll inom historieundervisningen vid Högskolan i Gävle.

I båda artiklarna har Kvist kritiserat andra för ”dubbla måttstockar”. Notera då att han i den första artikeln är irriterad över att GD hade en bild när Gustav V överlämnade en orden till Hermann Göring. Kvist menar att kungen var helt oskyldig och bara gjorde vad regeringen ville. Men i nästa artikel lovordar Kvist samme kung för att denne 1940 gick bakom ryggen på riksdag och regering och i en mycket viktig utrikesfråga agerade helt emot statsministerns uttalade vilja. Men konservativa historieprofessorer har väl så långt det går att minnas önskat personlig kungamakt i politiskt väsentliga ärenden.

Kvist skriver att jag krävt en ”sanningskommission” rörande nuvarande kungens agerande på 80-talet. Nej, jag är tvärtom sedan länge rätt skeptisk till sådana, då de visat sig ha en tendens att lämna kvar ett antal frågetecken. (Som i fallet Estonia.) Erfarenheten är väl att sanningen effektivare kommer successivt, genom medier, författare eller forskare.

Som väl de flesta uppfattade jag kungens, i och för sig virriga, presskonferens i älgskogen om att ”vända blad” som att han i praktiken bekräftade huvuddragen i det som framförts i den aktuella boken. Därför skrev jag i den artikel Kvist först vände sig mot att i och med att kungen bekräftat ”i stora drag finns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig”. Jag menade att kungen ”inte ska behöva svara mer om detta”. Den avvikande punkten gällde uppgifter rörande Atlanta 1996, då kungen gått ut med en kommuniké.

Men det jag skrev är naturligtvis inaktuellt sedan kungen i en TV-intervju ändrat budskapet från älgskogen och nu förnekar allt. Hypermonarkisten Herman Lindqvist har beskrivit det som att kungen därmed ”satt kronan i pant”, det vill säga att vad en ung kung eventuellt gjorde nattetid för ganska länge sedan är sekundärt jämfört med om det skulle visa sig att en 65-kung medvetet sökt vilseleda medborgare och omvärld.

Att söka gissa vore meningslöst.

Hans Lindblad

Fotnot: Därmed drar vi streck i denna debatt.

Kulturredaktionen.

Mer läsning

Annons