Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rör inte Rådhuset!

Någon viskar att alla politiker i kommunstyrelsen är helt överens om att "förslaget till innehåll i rådhuset ska genomföras". Men Sanna Wikström vill inte ha Valbo Köpcentrum i Rådhuset.

Annons

Har alla sagt sitt om Rådhuset nu? Självälskande kommunalråd (saluhall och butiker) liksom före detta kulturredaktörer (låt oss ta en öl i huset!) och kulturchefskollegor (bygg om till ungdomsgård). Och så lite rivningsförslag och stråkkvartetter däremellan.

Rappakalja om varför inte. Varför? Bara för att vi inte vågar vårda det vi har? För att allt måste vara nytt och nytt och hända och hända hela tiden? Eller bara för att vi bara måste?

Ibland tror jag det finns en särskild stadsdamp.

I mitt öra viskar någon nära besluten att precis alla politiker i kommunstyrelsen är helt överens om att ”förslaget till innehåll i rådhuset ska genomföras”.

Saluhall och butiker, sug på den. Som om vi behövde flera i centrala stan.

Det har inte med estetik att göra, handlar inte om fint eller fult. Jag tycker Rådhuset är ganska ointressant arkitektoniskt, som 1700-talsbyggnad irriterande eklektisk – men kul att en landshövding F. A. U. Cronstedt på den tiden kunde lägga sig i ett rådhus utseende.

Ointressant är inte historien om huset: Vad man tänkte sig där bland kungens porträtt och Sergels medaljong – och vad det använts till ända in i nutid. Jag minns hur jag en gång klättrade högst upp i klockstapeln för att skriva om en oförglömlig nyårskonsert med IDKA.

Klart jag kulturmänniskan kunde önska att man gjorde med Rådhuset som med finaste banken i Örebro: Konsthall av hela klabbet. Framsidan mot ån som lokal graffitivägg, kanske. Jag gillar ju när de historiska husen inte bara är representation (som väl på Gävle Slott numera).

Men jag inser snabbt att den idén inte skulle åldras särskilt snyggt.

Jag ser Rådhuset nästan som ett stadsvapen, en silhuett för staden med ett nästan oförvitligt symbolvärde på den plats det ligger. Det är för mycket hus för att bli köptempel. Ett hus vars interiör innanför de hemliga väggarna (bara det!) man inte behöver skruva till nåt alls. Inga behov av upplevelseparker, hippa fik, charkuteridiskar, hiphopkurser här. Det räcker med (hus)historien: Från magistrat till rådslag, från sparbank till fullmäktigesal, från kommunala musikskolan till sista utposten innan fängelset.

Svårare behöver det inte vara om man har lite fantasi – och lokalhistoriskt patos.

Jag kommer att tänka på Vadstena klostermuseum. Nu har man visserligen ett helgon att spinna kring, men ändå, inställningen: Vårda det som finns och det som varit – men en trappa upp i klostercell efter klostercell har man byggt scenbilder genom platsens historia, liksom rum med leksaklådor där barnen kan klä ut sig till nunna och biskop.

Det handlar om att fylla Rådhuset med dess egna berättelser och låta det självt berätta.

Lyssna till den kloka Gävlebon Birgitta Bohlund, i sin skrivelse till kommunen:

– En sådan fantastisk byggnad ska hanteras på ett seriöst sätt.

Så ok då, en liten bar öppen mot fina rådhustorget, men bara för att huset på 1700-talet ju också var värdshus.

Mer läsning

Annons