Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rör inte Thielska!

Annons

Thielska galleriet på Blockhusudden på Djurgården i Stockholm är något mycket särskilt.

Något mycket, mycket, märkligt.

Ernest Thiel som lät bygga palatset var en av förra sekelskiftets stora finansmän. En framgångsrik bankman, därtill Nietzscheöversättare, som i början av förra seklet drog sig tillbaka och byggde upp en konstsamlig som man knappt kan tro är av denna världen.

Det handlar om ett stycke fruset sekelskifte, ungefär anno 1900. Den tidens stora konstnärer – Munch, Carl Larsson, Anders Zorn, Eugène Jansson, Richard Berg, Ernst Josephson, Liljefors...ja, vem som helst av alla de kända – hänger där. Hjalmar Söderberg, Sigfrid Siwertz gick som barn i huset.

Inredningen går i jugend med Gustav Fjaestads magnifika, lite fornnordiskt skurna soffa centralt placerad i ett av de vackra rummen.

Palatset är för övrigt ritat av Gävlekände arkitekten Ferdinand Boberg. Han har fått till ett slags underbar blandning av Wienerjugend och orientaliskt sagoslott. På 1920-talet kom Thiel på obestånd – genom konjunkturer och otur. Staten tog över byggnad och samlingar. 1927 öppnades palatset som museum. En pärla bland sådana.

Museets förste intendent var också en Gävlekändis, nämligen målaren Pelle Swedlund, av konnässörer rankad som en av de främsta konstnärerna kring förra sekelskiftet. Han måste i det utsökta, av tidens kulturhistoria mättade palatset ha känt sig som på sin mammas gata.

Svenska Akademiens Ulf Linde, en av samtidens stora hjärnor, blev senare en legendarisk intendent, efterträdd av sin hustru Nina Öhman. Även hon går nu i pension och paret bor ännu kvar i palatsets tjänstevåning.

Linde insåg att värdet med Thielska var att bevara ett stycke oersättligt sekelskifte. Han införde visserligen utställningar och ett kafé i bankirens badrum. För att inte slita på miljön måste man ha blåa plastsockor på skorna.

Linde lät också den geniale Karl Axel Pehrson utföra en underbar kupol med bladguld i Carl Larsson-kabinettet.

Annars var allt sig likt.

Nu är det strid kring galleriet. Att paret som behöver en handikappbostad inte vill flytta vart som helst lägger jag mig inte i. Däremot är styrelsemajoritetens och kulturministerns inställning till verksamheten helt befängd.

De vill, liksom ett inlägg i Expressen, att något ska hända med galleriet. Besökarna är för få, anses det.

Bah! Vi som har upptäckt Thielska sviker det inte. Vi vill inte ha förändringar där. Själva poängen är ju att inget förändras. Det måste få vara ett museum i egen rätt.

Den som har ett passionerat kulturintresse – andra, som den nyliberala kulturministern, göre sig ej besvär – kommer alltid att återvända till Thielska.

I ur och skur och med blå sockor på skorna. Och den moderna tidens trams med interaktivitet som man väl vill införa på museet – den ger vi en god dag!

Bah! Vi som har upptäckt Thielska sviker det inte. Vi vill inte ha förändringar där.

Mer läsning

Annons