Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samtiden just nu – på 140 tecken

”Hur fångar man sin samtid med bara några få ord? Villkoren är enkla: Du får inte använda mer än 140 tecken. Om ett gott skratt förlänger livet kommer den här boken få dig att leva tills du blir hundra. Vilket kan behövas eftersom du måste jobba till du blir 75.”

Annons

Så heter det på baksidan till Jonas Gardells ”Jesus sista ord på korset var inte ’Härifrån ser man hela Mariannelund’”.

Jag kan bara ana att det är en best-of-samling av det som författaren och komikern prånglat ur sig på twitter under året.

Jag anar i stället för att veta, för att jag inte har läst boken.

Jag har inte ens öppnat den. Lite för att jag inte haft lust.

Mest för att jag tycker det är det mest meningslösa boksläppet i år.

Inte på grund av innehållet som sådant. Det råder inget tvivel om att Jonas Gardell kan leverera välfunna fyndigheter och tänkvärdheter även i detta snäva format.

Vad som däremot underkänner denna boks existens, och är anledningen till att jag inte skulle komma på tanken att läsa den är att den går emot allt, precis allt som är bra med twitter.

Detta medium kan och ska med rätta anklagas för mycket. Det finns en inbyggd flyktighet, det är fragmentariskt, grunt och förenklande på gränsen till fördummande. Det finns en mobbmentalitet som ofta är direkt skrämmande.

Men så finns där styrkor som inte får förringas. Styrkor som gör att jag som mångårig användare fortfarande är inne flera gånger per dag.

Ta snabbheten till exempel. Twitter är på många sätt en interaktiv spegelbild av vad som pågår just nu. Inte nu som i förra veckan, i går eller ens för en timme sedan. Utan nu som i just detta ögonblick. Ett presens som blir imperfekt i samma sekund som någon har knåpat ihop ett nytt meddelande om det teveprogram, den nyhet eller konsert eller fotbollsmatch den twittrande bevittnar. Eller det kan vara om något helt annat. En fundering tagen ur luften. Ett kortfattat resonemang som behöver skrivas ut och landa.

Poängen är att det som skrivs är det som twittraren känner och tänker i just detta då. Att ta del av hundra personer som inom loppet av sekunder alla reagerar lika eller olika på en järnrörsvideo, ett kungabröllop eller Zlatanmål är en enorm upplevelse när det sker. En dag senare har den glöden falnat.

Jämlikheten är en annan sak. Vare sig du heter Maria och är före detta partiledare för Miljöpartiet, Alex och är krönikör för Aftonbladet eller Lisbeth och kör lastbil mellan Helsingborg och Gävle har du samma publiceringsmöjligheter. Verkligheten ser givetvis ut på så vis att kändisskap alltid smäller högre än kvalité, men i grunden är faktiskt twitter på många sätt en demokratisk plattform. Ett forum ”där ingen är ingen och alla är alla” som Sveriges Radios webredaktör Ronnie Ritterland sa i P1-programmet Epstein (13/12).

Avslutningsvis ska även interaktiviteten nämnas. Kryddan som förstärker ovanstående ingredienser till en välsmakande digital gryta. Om det är för att ifrågasätta, hålla med, skicka över en förolämpning eller ett muntert tillrop spelar ingen roll. Ingen är någonsin längre än ett snabel-a bort. Det är avsteget från traditionella mediers statiska envägskommunikation som gör att mikrobloggen twitter är ett medium som kan kallas socialt.

Med den här boken finns emellertid inget socialt. Inget snabbt, interaktivt eller jämlikt heller. Det är ett försök att med klipp och klister slå mynt av något som formulerades i flykten för ett halvår sen.

Läs för all del det som @Jonas_Gardell skriver på twitter. Han är kul, vass och snabb.

Men strunta i boken och vad han skrev där i går. Spara hundralappen, skaffa ett twitterkonto och skriv, läs och tyck till om vad han och tusentals andra briljanta personer skriver just nu i stället.

Det är gratis och alldeles fantastiskt.

Mer läsning

Annons