Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Samtidigt i Hofors" minskar inte klyftan mellan stad och land

KOMMENTAR: Kristian Ekenberg om "Samtidigt i Hofors".

Annons

Vilka är de, landsbygdens människor? Efter Donald Trumps framgångar i det amerikanska valet, som gav etablissemanget en kalldusch, har ett nytt intresse väckts för människorna utanför storstädernas bubblor. De tidigare ignorerade som nu får besök av yrvakna innerstadsgäster, såväl från media som från politikens korridorer.

Läs mer: Nöjda och missnöjda deltagare

I USA har lokaljournalistiken aldrig varit lika stark som i Sverige och i tidningskrisens spår har amerikanska lokaltidningar drabbats tidigare och hårdare än vad svenska har gjort. Men även om landsbygdens befolkning inte har varit lika osynlig i en svensk kontext, är ändå storstadsperspektivet förhärskande i riksmedier – särskilt när stora aktörer som TV4 har slaktat sin lokalbevakning.

Hofors förekommer flitigt i media denna vinter. Foto: SVT

En SVT-produktion som ”Samtidigt i Hofors” (premiär på torsdag) kan ses som en del av fenomenet med uppblossande intresse för landsbygdens befolkning. Medan journalisten Po Tidholms dokumentärserie ”Resten av Sverige” ställde de politiska frågorna om varför glesbygden blivit allt mer marginaliserad, söker ”Samtidigt i Hofors” med personporträtt i stället efter människorna som har valt att bo kvar när så många andra har valt urbaniseringens utstakade väg.

”Samtidigt i Hofors” är en public service-version av ”Ullared”, en produktion som är lite bättre på att maskera sin innerstadsblick. Formeln än ändå snarlik. Ett antal lokala profiler med egenskaper som sticker ut zoomas in och får representera livet på landet i allmänhet och Hofors befolkning i synnerhet.

Hur hade exempelvis de hippa möbeltillverkarna Lith Lith Lundin i Torsåker passat in i stereotypen av bruksort på dekis?

Berättelsens stadga kommer från en planerad festival och förberedelserna inför denna och konflikterna rör allt från en lokal kontroversiell musiker som inte tillfrågas om att spela på festivalen till hur utmanande av småstadsnormerna en hårfrisörska får vara.

Allt skildrat med en berättarteknik som tycks vara inspirerad av Christopher Guests så kallade ”mockumentärer” som ”Best in show”, med plågsamt utdragna tystnader och trevande kommunikationsförsök.

När någon kommer utifrån och ska skildra en ort eller, som inom resejournalistiken, ett land finns det många gropar att falla i. Ju längre den nya miljön är från den egna vardagen, desto svårare att uppfatta de kulturella skillnaderna och vad som egentligen pågår. Det går dock för en utsocknes att hitta en bygds själ; jag läser just nu Buzz Bissingers ”Friday night lights”, en utmärkt reportagebok som skildrar en fotbollsbesatt småstad i Texas och dess komplexa verklighet.

Frågan är hur komplext Hofors får vara. Hur mycket kan programmakarna utmana stereotypen av hur storstadens tittare förväntar sig att landsbygden ser ut? Vilka får representera den kämpande bruksorten och vilka skulle komplicera bilden av Hofors allt för mycket?

Hur hade exempelvis de hippa möbeltillverkarna Lith Lith Lundin i Torsåker passat in i stereotypen av bruksort på dekis?

Hittills har jag sett två avsnitt av ”Samtidigt i Hofors” och kanske utmanar resterande två avsnitt av serien de på förhand existerande föreställningarna mer. Än så länge tillför dock programmet inte mer förståelse kring varför landsbygd och stad glider isär.

Mer läsning

Annons