Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Semester, nej tack!

/

Annons


”Betald semester, man bockar och tackar”, brukade morfar, som hatade Verket och led av en obotlig ”chäfsallergi”, skrocka ironiskt. 
Okej. Men hur gör man när man väl håller semester? Borde finnas en handbok, så man inte beter sig fel.
Ligga i hängmattan tills det kryper av otålighet i kroppen på en? Hänga på stekhet badstrand utomlands någonstans och underhålla melanomet? Bunkra en treliters vinbox och flintastek på extrapris? Flörta med grannfrun när trivselfascister kallat till samling runt glöden.
Symbolhandlingar, så det klart och tydligt syns att man har semester. Signaler till omvärlden. 
Nein danke. Inte för mig. Jag arbetar när betald semester infaller. Bästa tiden på året att arbeta. När jag är som mest fokuserad, det jag gör känns rakt igenom meningsfullt. Ingen bortkastad tid. 

Upp senast klockan sju varje morgon. Lördagar undantagna, sexdagarsvecka. Kaffe och fil med jordgubbar. Ingen morgontidning. Inga radionyheter. Inget må distrahera uppladdningen.
Efter att ha lagt ut bröd till Ärland och hans familj – sädesärlorna – bums ut till annexet, ner i bekväma fåtöljen, datorn i knäet. Inte vänta på flyktig inspiration – disciplinerat arbeta.
Introduktionstexten till utställningen “Tio Guds bud reinvented” ska skrivas. Och boken “Berliner Kinder”, min största smärtas barn för att travestera Ågust, ta ett stort kliv framåt.
Reser och sträcker på mig ibland, knallar fram till fönstret. Skådar ut över det skimrande och vidöppna nordjylländska landskapet. I horisonten det ständigt dånande Vesterhavet, stora lastfartyg därute på redden.
I skyn cirkulerande duvhökar, spanande in  ett hjälplöst byte nere på marken. Döden finns även här, i Krøyerland. Du tror du undkommer döden, men rusar rakt in i hans famn, som en svensk film hette.

Klockan tolv stämplar jag ut. Efter mer än fyra intensiva timmar med fullt ös. Inga onödiga chäfer som stört och lagt sig i. Ingen tättsittande, skavande organisation. Inga meningslösa, själsdödande sammanträden.
Samma rutin varje dag – alltså utom lördag. Strunt samma om det regnar eller solen skiner. Who cares?
Så här ville jag alltid ha det. Så här ville jag alltid leva.
Semester, nej tack! Inget för mig.

LASSE EKSTRAND

Mer läsning

Annons