Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Seriös forskare - eller sagotant?

/
  • Gösta Lind och Marianne Ersson. Marianne Ersson har fått lov av Säpo att denna vecka läsa större delar av ”sin” akt.
  • Hittills är Birgitta Almgren den enda som fått tillgång till arkiven i större skala. Beatrice Ask har, med anledning av debatten, just inlett samtal med riksdagspartierna om huruvida arkiven ska öppnas för forskare och berörda privatpersoner.

Boken ”Inte bara spioner …” av professorn Birgitta Almgren skapade stor debatt när den kom ut i oktober.

Annons

Under ett år hade Almgren tillstånd att leta i Säpos arkiv om Stasi-misstänkta i Sverige. I boken gör hon fallstudier av ett 50-tal svenskar, som enligt Almgren, arbetade åt östtyska hemliga säkerhetstjänsten. Flera av dem hävdar att de är orättvist utpekade. En av dem är Marianne Ersson i Hudiksvall.

Här ger Gösta Lind, gift med Marianne Ersson, för första gången sin syn på förloppet och på det Birgitta Almgren kallar ”sanningen”.

..........

Förra sommaren fick professor Birgitta Almgren ta del av en dom i regeringsrätten. Domen gav henne tillstånd att ta del av Säpos handlingar om de 57 personer som någon gång varit misstänkta för samröre med Stasi.

Hon borde då omedelbart ha ställt sig frågan: Är det över huvud taget möjligt att skriva en vetenskaplig rapport med de inskränkningar som domen innehöll:

1. Hon fick endast läsa dokumenten i Säpos lokaler.

2. Hon fick icke kopiera några handlingar.

3. Hon fick inte publicera uppgifter om enskilda personer på ett sådant sätt att de kan identifieras.

4. Namn på anställda inom Säpo fick inte röjas.

5. Uppgifter om källor inklusive utländska underrättelse- och säkerhetsorgan fick inte avslöjas.

6. Eventuella minnesanteckningar måste förstöras senast den 30 juni 2011.

För en seriös forskare ter det sig som en helt omöjlig uppgift men för Birgitta Almgren blev frestelserna för stora. Hon var ju ensam om uppgifterna och varken andra forskare eller de personer som hon skulle behandla i sitt arbete hade möjlighet att kontrollera hur hon använde sina källor. Hon skulle kunna välja det som passade hennes motiv utan att bli motsagd. Missade hon något citat var det sannolikt ingen som skulle se det.

Om hon skyndade sig skulle boken bli färdig till bokmässan 2011. Att hon i hastigheten kunde skada någon helt oskyldig föresvävade henne inte. Inte heller att hon skulle kunna göra något misstag i brådskan.

Det skall visa sig att hennes beslut att ändå genomföra sitt arbete var ett stort misstag.

För min fru Marianne Ersson och mig började en jobbig tid när Expressens reporter ringde på dörren en morgon i september. Reportern stack fram ett korrekturutdrag ur Almgrens ännu inte publicerade bok och frågade min fru hur det kändes att ha varit spion för Stasi. Det dröjde sedan ett par veckor tills vi fick tillgång till boken och kunde studera den i detalj.

Den anonymisering av personer som Birgitta Almgren enligt domen var skyldig att genomföra har misslyckats. Det är bara att kontakta det tyska universitet där min fru arbetade 1984-1985 och fråga vem som innehade tjänsten i svenska det året. Vill man inte kosta på ett utlandssamtal kan man höra av sig till Svenska Institutet som förmedlade och delvis bekostade samtliga lektorat vid utländska universitet. Flera andra uppgifter i Almgrens bok gör det enkelt att identifiera min fru.

För att göra sin bok mer spännande har Almgren konstruerat en Romeo- och Julia-historia som saknar all grund. Storyn, som omfattar inte mindre än sju sidor i boken, kan sammanfattas så här:

FF (min frus 1:a make) flyr från DDR hösten 1961, endast två månader efter att Berlinmuren byggts. Man har ännu inte lyckats täppa till gränsen på alla ställen vid den tidpunkten, men risken att bli dödad är påtaglig. Han blir väl mottagen i Västtyskland och han påbörjar studier i slavistik vid ett universitet i Västberlin. Han genomgår även en kortare kurs i svenska. Våren 1964 får han se ett anslag på institutionen i Berlin om att kursverksamheten vid Uppsala Universitet söker språklektorer. Han söker och får en tjänst 1964-1965 i Söderhamn och Hudiksvall. Där möter han också sin blivande fru. De fullföljer båda sina studier i Uppsala och får en gemensam son. År 1980 engagerar sig hans fru i lottarörelsen och läsåret 1984/85 tjänstgör hon som universitetslektor i Greifswald. 1985 upplöses deras äktenskap.

Enligt Birgitta Almgren ska FF:s flykt ha varit planerad av Stasi. Han skulle ha haft i uppdrag att förföra en kvinna som han vid ett senare tillfälle skulle placera inom försvaret där hon skulle bli en god spion för DDR:s räkning.

Det hade varit nyttigt för Almgrens trovärdighet om hon gett sig tid till lite eftertanke.

En enklare kronologisk analys ger vid handen att historien faller den på sin egen orimlighet: Hur troligt är det att FF under två intensiva månader planerar ett liv 20 år framåt i tiden?

Den saga som Birgitta Almgren här har presterat skulle inte ens duga som en berättelse i Mitt livs novell.

Vad hon däremot lyckats med är att djupt såra min fru, hennes före detta man och deras gemensamma son. Skulle deras liv vara styrt och planerat av en främmande makts underrättelsetjänst?

En genomgående brist i Almgrens framställning är att man som läsare aldrig får veta om det är en av Säpos arbetshypoteser eller om det är en del av ett erkännande eller rent av Almgrens egna gissningar som redovisas som ”sanningar”. Arbetsmetoden kan vara förledande för en läsare som saknar historisk och samhällsvetenskaplig skolning men borde vara en allvarlig varningssignal till de forskare som ställt sig på Birgitta Almgrens sida när hon blivit angripen.

Det finns mer i Almgrens bok som en seriös forskare borde ha reflekterat över. Hur kommer det sig att min fru, som är flyglotta, kunde avancera i försvaret under många år trots att hon enligt Almgren erkänt för Säpo att hon arbetat för Stasi? Till och med Almgren borde veta att personer som är verksamma inom försvaret genomgår regelbundna personkontroller där Säpo medverkar. Hade den minsta misstanke framkommit vid en sådan kontroll hade hennes tjänst som frivillig upphört med omedelbar verkan.

Enligt mitt sätt att se har Birgitta Almgrens ”forskning”, förutom att den skadat ett antal utpekade personer, också skadat den seriösa kartläggningen av hur de totalitära staterna på andra sidan Östersjön behandlade sina medborgare och hur de försökte påverka Sverige.

Birgitta Almgren har den senaste veckan beklagat sig över att hon blivit utsatt för en förundersökning angående brott mot villkoren i domen från regeringsrätten att inte publicera uppgifter om personer på ett sådant sätt att de kan identifieras. Hon och hennes supportrar borde vänta tills förundersökningen är genomförd och JK fattat beslut om ett eventuellt åtal. Upprördheten hos Almgren kan bero på att hon i sin bok hela tiden framställer alla som av Säpo utsatts för en förundersökning som brottslingar vare sig de erkänt brott, åtalats eller dömts av en svensk domstol.

Det hade varit klädsamt om de som å Birgitta Almgrens vägnar kritiserat JK:s beslut om en förundersökning även kämpat för att de personer som utpekas som spioner och Stasi-medarbetare får möjlighet att ta del av samma material som BA tagit del av. Det är ett minimikrav i ett rättssamhälle.

Jag hoppas att resultatet av den debatt som startats efter utgivningen av Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner…” kommer att leda till en ökad öppenhet när det gäller de svenska arkiven och att serösa historiker får möjlighet att kartlägga hur främmande makter försökte infiltrera och påverka det öppna svenska samhällets alla funktioner. Det är också av synnerlig vikt att kommande avhandlingar inte kränker de behandlades personliga integritet.

Enligt mitt sätt att se har Birgitta Almgrens ”forskning”, förutom att den skadat ett antal utpekade personer, också skadat den seriösa kartläggningen av hur de totalitära staterna på andra sidan Östersjön behandlade sina medborgare och hur de försökte påverka Sverige.

Mer läsning

Annons