Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skönt otidsenligt

Annons

”Som om avdankade politiker skulle bli bättre statschefer ovan partierna. Bättre än Victoria?”

Han klär bäst i glasögon, Daniel Westling; ser liksom lite mer intellektuell ut då.

Och Victoria också såg jag på en bild i Expressen.

Svarta rejäla bågar.

Snyggt.

Annars är det kul att läsa kommentarerna i tidningarna.

En del liberala storstadstidningar som i andra frågor fått stå ut med beskyllningar om att vara hopplöst gammeldags har tydligen skämts för det.

Så nu tar de chansen att briljera med lite radikalism.

Och kallar sig republikaner.

Som om avdankade politiker – typ generaldirektörer eller landshövdingar – skulle bli bättre statschefer ovan partierna. Bättre än Victoria?

Tror inte jag.

När jag tänker på de namn som skulle komma i fråga, ryser jag.

Och vi som inte har några problem med att vi har ett kungahus där makten avlövats och ett demokratiskt styrelseskick – samtidigt – får veta att vi inte är rumsrena.

Vi – det är väl en 85 procent av svenska folket – är således odemokratiska!

Någonstans där pyser all luft ur den tänkta republiken.

Då är det roligare att läsa en fin krönika i Expressen där Marcus Birro i det framtida kungahuset ser en kärlekens seger och en stor och romantisk saga.

Roligast är, förstås, Mats Gellerfelt i Svenskan.

Han kör en skönt otidsenlig stil. Mycket ovanligt bland intellektuella bokmalar i våra dagar. Att man inte släpper fram honom oftare i spalterna är en gåta.

Han är faktiskt orolig för att monarkin blir urvattnad när den som nu folkar till sig.

”Hur mycket blaskig folklighet tål egentligen monarkin utan att förvandlas från champagne till okolsyrat vatten”.

Han anser också, helt rätt, att poängen med monarkin är att få oss att lyssna till historiens vingslag.

På så sätt ska vi känna ett både mystiskt och mytiskt samband med det förflutna.

Men, men. ”Dilettanterna”, skriver Gellerfelt, har i det historielösa Sverige, i ett totalnivellerat samhälle petat på allt sånt.

Att man tog bort riksdagens högtidliga öppnande 1971 kallar han en ”ofattbar stillöshet”.

Sånt tal gör mig upprymd.

Stig Ahlgren, den elake, skrev en gång i Vecko-Journalen att det fanns sånt man inte gillar utan att man riktigt kan förklara det. Trots att det hör till ens intresseområde. Han nämnde Birgitta Trotzig bland författarna.

Jag gillar teater. Men, måste jag erkänna, jag har lite svårt för Susanne Osten och hennes verksamhet på Unga Klara.

Nu har staten gått in och räddat hennes teater (nästan) och jag känner mig, nej inte upprymd, men ändå nöjd.

Förklara det, den som kan.

”Baylan saknar karisma och utstrålning”, säger en ledande sosse i Expressen om Mona Sahlins nya partisekreterare.

Fast karisma... Vad fanns hos Marita Ulvskog?

Mer läsning

Annons