Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skör känsla

/

Annons

Aldrig glömmer jag den där förunderligt ljumma och ljusa juninatten 1959. På dagen hade jag, på morsans enträgna uppmaning, försökt att sova någon timme, för att orka vara uppe och hänga vid radion när gonggongen gick. Men det gick inte att komma till ro, anspänningen var för stor. I morgonrockar samlades min familj till utsändningen, morsan hade för säkerhets skull ställt väckarklockan. Sömndruckna noterade vi en alltmer upphetsad och allt hesare röst i den skrällande apparaten. Farsan, som annars alltid höll masken och aldrig visade en affekt i onödan, ställde sig plötsligt upp och vrålade jublande rakt ut. Morsan kokade mer kaffe och dukade fram smörhönor att fira triumfen med.

Tors hammare, den fruktade högern, hade talat och Ingo var världsmästare – i tungvikt! Den flottaste, tuffaste titeln av dem alla. Ty aldrig är man så ensam och ödesmättat hänvisad till sig själv som i en boxningsring; ingen kan undsätta en.

En enkel arbetargrabb från Götet med järnnävar, lägg till mamma Ebbas köttbullar som favoritkost, kunde erövra mästarbältet! Då var ju med ens allt möjligt, världen öppnade sig. Det handlade om betydligt mer än en svettig fajt i ringen. Även om vi tyckte lite synd om den förödmjukade och knockade Floyd, som var helt chanslös.

Nu är Ingo borta. Och det känns som om något mer och större också är borta, något skimrande och den sköraste känslan fångande. För gott.

Men ärligt talat är jag lite osäker på vad...

Mer läsning

Annons