Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smällar i kulturen

Annons

Bestämde mig för hockey i går. Men när det här skrivs vet jag inte hur det gick mot Södertälje, vare sig på eller utanför isen.

Fast på isen borde väl Brynäs lätt ha slagit ett till kvalserien redan avsågat Södertälje.

Men lite spännande är det onekligen. Både i tabellen – slutspel eller inte slutspel, kvalserie eller inte kvalserie? – och i spelargångarna.

Smocka eller inte smocka.

Jag var på den beramade slagväxlingsmatchen mot Linköping men lyckades naturligtvis inte uppfatta fighten mellan Sundlöv, Jämtin och Pettersson.

Jag missar alltid sånt där. Fastän jag är på plats. Måste vara något konstitutionellt.

En kollega uppe på pressläktaren undrade om det handlade om journalister som rök ihop.

Jag var benägen att hålla med.

Journalister är inte Guds bästa barn.

Kritiker, för att ta ett närliggande exempel, kan vara riktigt infama.

Berömt är bråket utanför Operan på Gustav Adolfs torg. Det som utspelades mellan operasångaren John Forsell och musikkritikern i DN, den stilistiskt tuktade men fruktade Wilhelm Peterson-Berger.

Märket P.-B. var inte bara fruktat. Det var hatat. Han slösade friskt med invektiven, vars förråd, har någon skrivit, var lika stort som hans självförtroende.

Han förföljde och hånande, men han var kunnig. Beläst, särskilt på Nietzsche, och andra kraftkarlar – han behärskade det mesta – satt han värdigt rakryggad vid sitt bord på Operakällaren.

Forsell hade, då ännu inte operachef, fått in en ”ljungande” hurril på P.-B- redan 1897, utanför dåvarande operachefens rum.

Det gav honom tre dagars husarrest.

1905, efter att Forsell stämt P.-B för lögnaktiga beskyllningar – denne blev frikänd – trappades bråket upp. Året därpå small det på Gustaf Adolfs torg där de två herrarna råkade mötas.

Forsell kallade P.-B. för ”fähund”, fick en ett slag på dennes näsa och förklarade att nu skulle hans antagonist få så mycket stryk att han ”framgent skulle vara oförmögen att angripa honom, Forsell, igen”.

Och i vår tid minns vi ju smällen på Dramaten. Ingmar Bergman berättar i sina memoarer från 1987 vad som hände när han stötte på DN:s dåvarande chefskritiker.

”En gång avsåg jag att misshandla en av de skadligaste. Innan jag hann slå till satte han sig på golvet bland ett antal notställ. Jag fick böta femtusen kronor men ansåg det vara värt pengarna, eftersom tidningen rimligtvis aldrig mer skulle låta honom recensera mina iscensättningar. Jag hade naturligtvis fel. Han var borta några år men nu är han tillbaka och sprider en sinande galla över min ålders ansträngningar.”

Det här skrevs alltså 1987 och kritikern vars namn Bergman inte nämner finns inte längre bland oss.

Tryggve Ahlgren ringer från Västkusten och undrar hur det går med den sårade Vallpojken på Drottninggatan vid Stortorget.

Vi sänder hans undran vidare.

Mer läsning

Annons