Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stig Sæterbakkens tog Aristoteles i handen i sin allra sista roman.

Deras förhållande är dött.

Han har dödat det. Deras son är död. Var även det hans fel?

Annons

Ole-Jakob var bara sexton år när han en kväll snodde en flaska brännvin ur barskåpet och sin mammas bilnycklar och körde ihjäl sig.

Det skedde kort tid efter att Karl Meyer återvänt till hemmet efter att lämnat familjen och levt med en yngre kvinna. Hemlivet är sedan dess en ruin av förlorad kärlek, bristande tillit och raserade förtroenden. Det verkar omöjligt att reparera även om både Eva och Karl försöker med sammanbiten envishet. Men sonen vägrar att acceptera faderns svek och feghet. Ole-Jakob förblir inbiten, tigande eller öppet aggressiv mot Karl.

Upptakten till Stig Sæterbakkens roman ”Genom natten” är på ytan ytterst traditionell, en medelklasskildring med svek, otrohet och allt skildrat i skuggan av en stor tragedi. Men något nafsar ständigt i nerverna, det är som om ett litet obehagligt djur – en parasit eller illasinnad insekt – tar små ettriga bett i nervtrådarna. I romanens undertext finns något annat, något som ligger långt ifrån den rakt och realistiskt berättade romanen, något som skapar en pockande oro, ja en stark känsla av olust som alltmer tar överhanden. Att Niklas Darke lyckats överföra dessa svårfångade stämningar i sin svenska översättning imponerar stort.

Verkets peripeti, för att tala med Aristoteles: alltså dess vändpunkt, inträder då Karl en dag bara ger sig av, lämnar sitt liv som tandläkare och familjen och reser ut i Europa. Han raderar mobiltelefonens telefonnummer och tar bort alla gamla meddelande, men skriver då och då sms till sin döde son. Det är hans vän författaren Boris Snopko som vid ett tillfälle för länge sedan berättat om huset vilket han nu söker efter. Inne i huset som ligger i Slovakien – den som har nycklarna finns på baren Neusohl – berättar legenden att besökaren konfronteras ”med sitt livs fasor”.

Och nu växer och fördjupas romanen, får nya och andra dimensioner. Ett mörker öppnar sig. Huvudpersonen närmar sig själva essensen av sina synder och försummelser.

Det är uppenbart att Stig Sæterbakken skrivit en roman där han tillåtit sig – kanske rentav i sitt eget mörker roat sig med – att följa flera av de klassiska råd som Aristoteles ger i sin berömda ”Poetik”. Ett felsteg (hamartia) resulterar i att handlingen når sin vändpunkt (peripeti) som sedermera leder till att okunnighet och vilsenhet ersätts med klarhet då hjälten känner igen och genomskådar sitt liv (agnorisis). Nästan exakt det schemat följer Sæterbakken.
Men han låter Karls resa nå fram till en rening (katharsis) av närmast omvänt slag. Den sker genom smärta och att sanningarna tydligt uppenbarar sig; genom fasa och att huvudpersonen tvingas möta sitt eget mörker, ett mörker som måhända delas av oss alla.

”Genom natten” blev Stig Sæterbakkens sista roman. Den 24 februari tidigare i år valde han att ta sitt eget liv, fyrtiosex år gammal. Det är ett tungt testamente han lämnar efter sig: ”Vi lever var för sig. Vi inbillar oss att vi delar livet med någon, men vi gör det inte, vi lever ensamma, omgivna av andra, som också lever ensamma. Inget av det som är i mig blir någonsin en del av dem.”

Mer läsning

Annons