Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Still alive!

/

För tretton år sedan meddelades jag vad som kunde blivit en dödsdom. Diagnosen löd: mantelcellslymfom. En ovanlig tumörtyp, få insjuknade varje år.

Annons

Prognosen var mörk. En av specialisterna på Ackis – jag har i “Livbok” kallat henne Dödsängeln – uppmanade med iskall röst mig tänka över om jag skulle låta mig behandlas. Utgången oviss, behandlingen mycket tuff. Risken fanns att den kunde vara dödande, om kroppen inte orkade med.

Efter kort betänketid valde jag bort alternativet att tacka nej. Undertecknade en försäkran om att jag var fullt medveten om riskerna.

Och jag lever än i dag – till mina vänners glädje, mina belackares besvikelse.

När behandlingen avslutades, det omfattande angreppet slagits tillbaka, var det som att födas en andra gång.

En nåd hade vederfarits mig. Jag kände mig euforisk, livet fick en lyster.

Men så hinner vardagen i fatt, livet trivialiseras på nytt. Om jag ändå kunde återvända till och konservera den befriande känslan av att ha överlevt...

Så många myter och romantik omkring cancersjuka. (“Kräfta”, sa man i Staden utan nåd.) Att alla insjuknade klarar sig. Eller att man blir “friskförklarad”.

Romantiskt framställs det som att man givits chansen att välja bort allt oviktigt.

I dödens skugga får livet en djupare mening. Peter Nolls bok “Den utmätta tiden” har många läst. Bidragit till romantiken. Även om det inte var avsikten.

Inte stannar den meningsskapande effekten kvar särskilt länge.

Oxveckorna kopplar på nytt järngreppet. Disk ska diskas, tvätt tvättas. Mat inhandlas. Jobbet skötas.

Men varje morgon tackar jag för att jag fått ytterligare en dag. Till skillnad från de många jag kände och som dukade under av kräftan.

Blundar och ser en lång rad av människor. Några älskade jag. Döden hatar jag.

Det senare barnsligt men sant.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons