Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stolen får sista ordet!

/

Det är kaos här på kulturredaktionen. Jag sitter i en enda röra och försöker städa mig ut.

Annons

Det går inte. Eller det tar tid. Ett helt yrkesliv väller fram ur lådor, kartonger, pärmar, plastfickor. Gamla foton och dokument, urklipp, brev och manus ”till handa”.

Om vartannat.

Allt tycks jag ha sparat. Huller om buller, utan att ha sorterat. Privata kvitton på inbetalda räkningar till banken i samma låda som sparade brev till Busige Björn. Använda taxikvitton, aldrig inlämnade till revisionen.

Kvittona som breven har åldrats flera decennier, de bär på år långt före mailens tid. Beröm och skällebrev om vartannat. På ett urklipp syns jag överkorsad på bild sen jag enligt en ilsken insändarskribent gjort bort mig totalt med en fatal insats i Aschbergs ”Diskutabelt”.

Varför har jag sparat på sånt?

Nåja, det kanske är kul att ha kvar. Tänkte jag säkert då, när det begav sig. Kennet Lutti frågar i en artikel om jag är dummast i Gävle. Sannolikt är jag det.

Och vad seglar upp där om inte Stora Vredenbråket då Karin Månsson i mig kände igen en ”kulturens Glistrup”. Sonen, då nio, fann ordet omåttligt komiskt och lustigt. Hela den sommaren, 1988, fick jag ute på ön gå under namnet Glistrup. ”Kom nu, Glistrup!” löd hans stridsrop i den ljumma vinden.

Jag vänder blad och bland alla kort med berömmande ord från Svea M Hallgren hittar jag intervjun Arbetarbladets Ulf Ivar Nilsson gjorde med mig. Det var där jag erkände att jag var kanske lite väl ”snabb att tycka till”. Den var utgjord och uppsatt och på väg till trycket innan den stoppades i sista minuten.

Minnen, minnen...

Brev från Roll Sörensen, denne ”tillgivne vän”, i kolossala mängder. I honom hade jag en sann och uppmuntrande entusiast. Så översvallande i sitt beröm att jag nu, tjugo, trettio år senare, blir generad, om än också glad och tacksam. För hur mycket betydde inte berömmet då?

Många brevskrivare trodde att jag kunde försätta berg bara jag tog mig an deras sak. Är det så som det sägs att pennan är mäktigare än svärdet var det bara för mig att fylla på mera bläck, löd en uppmaning.

Jag rodnar när jag läser och känner hur Busens ord och vändningar flyger emot mig på klipp som gulnat ur lådornas och kartongernas innandömen.

Man tilltrodde mig oövervinnerliga krafter. Att mina ord – och med den konst jag behandlade dem – gav mig en maktställning som kunde krossa de mäktigaste.

Inte tänkte läsarna på att jag ofta nog mest var en sorglig skepnad på en enslig springare. Ofta ett arbete i ensamhet men med en enorm glädje när jag märkte hur orden mötte och fann gensvar hos läsarna.

Varför skickade jag inte tillbaka texter jag fick mig tillsända med bifogade förhoppningar om att bli publicerade? Oftast var de obeställda men ändå. Nu hittar jag dem här övergivna, i drivor. Finns skribenterna kvar i livet?

Bilder jag ”glömde” skicka tillbaka till olika institutioner. Här ligger de i buntar, nästan patinerade i sitt svart-vita skick. För sena tiders generationer som tar den digitala utvecklingen för given existerar inte dessa mina problem.

Nu hör jag hur stolen gnyr där borta i sitt hörn.

– Sluta upp med din självömkan och ge mig nu ordet. Du lovade ju att jag skulle få sista ordet och berätta om vad jag varit med om.

Jo, jag vet. Men jag ska bara...

– Nu låter du som Alfons Åbergs pappa!

Jo, men alla de hör böckerna jag aldrig skrev om, fast jag tänkte. Jag ser dem i hyllorna, några aktuella har jag här på bordet.

– Vem är intresserad av det?

Författarna!

Varför skrev jag aldrig om Tom Rachmans ”De ímperfekta” som jag tyckte så mycket om? Denna melankoliska hyllning till papperstidningen, skildrad i dess uppgång, nedgång och fall. Så här vid pensioneringen känns det som romanen ger mig mitt liv i utkast. Papperstidningen var mitt liv.

Eller Erik Helmersons ”Den onödige mannen” som orättvis hamnade i skymundan på grund av en hel del onödig kritik. Jan och Maria Berglins vackra samlingsvolym ”Bronto Berglin” från Galago – lika grann som de samlade dikter av Tomas Tranströmer Bonniers gav ut när poeten i våras fyllde 80.

Claes Dymlings böcker om ”Bryggor” och ”Båthus” – oumbärliga för oss båtfolk. Lennart Jannerös ”Djuphavsseglaren och modellbyggaren” om sjökapten C. A. Aspgren. Flera gånger har författaren ringt och undrat om det blir något. Och jag har varje gång lovat. Ändå blev det inget av...

Likaså med Frank Larsens ”Ur en krukmakares liv”...

– Ja, ja, men nu tar jag ordet.

OK.

– Du köpte mig någon gång i början på åttiotalet nere hos Klangen i Gamla Grands källare. Jag tror du fick ge 400 kronor för den. Det var här du satt när amatörmålaren, sjömannen, tatueraren med mera Evald Holmlund en dag 1984, i hög ålder – redan strejkåret 1909 var han i full gång i Gävle hamn – dök upp med en kamera och plåtade dig.

Med bilden som förlaga målade han det tjusiga porträttet av dig, i olja. Jag har nog hört dig göra dig lite lustig över det. Flera gånger faktiskt! Men du ska vara stolt över det!

När Lars Lönnroth, litteraturprofessorn, kulturchefen på Svenskan, var här tyckte han att porträttet av dig var likt Gunnar Wetterberg, författaren och kolumnisten som tidigare varit pamp i SACO.

Här satt Anderz Harning ofta, sen han frågat nere i receptionen om ”Lättjebjörn” var inne. Han stönade när han vräkte sig i min famn, trapporna var tunga, för att inte tala om hans resliga kropp.

Han var kul, Harning.

En riktig rabulist. Frän så det osade svavel. Sa alltid sin uppriktiga mening.

En eftermiddag var han här för att någon halvtimme senare avlösas av Barbro Widebäck som inte heller gick i lättvikt.

En tung eftermiddag för mig...

Med Per Gunnar Evander var det lättare. Han vräkte sig aldrig. Hade något försynt över sig.

Gösta Sjöblom satt här ofta och pustade. Hos mig diskuterade Lennart Ödeen politik, historia och skola. Bertil ”Linkan” Linderoth satt här aldrig, inte heller Roland Dahlblom. De stod båda vid sina besök då de ytterst belevat levererat sina musikrecensioner på gröna ”matsedlar”.

Med vaktmästaren Arne Åkervall i stolen diskuterade vi boxning, konst och litteratur

Hans Tjörneryd vräkte sig, Lasse Ekstrand satt här inte länge. Niclas Carron och Robert Rosén diskuterade uppslag för artiklar...

Här satt Roll Sörensen och diskuterade konst. Och tänk så mycket skvaller jag hört!

Hos mig satt poeten Harald Fors, han som umgicks med Ferlin i Klara på trettiotalet, när du gick och hämtade en lättöl i cafeterian åt honom och du fick en diktsamlig med dedikation som tack...

– Ska jag fortsätta?

Nä, tack det räcker.

– En fråga bara.

Ja.

– Hur blir det med mig när du slutat?

Du blir kvar. Jag k-märker dig för tid och evighet!

Man tilltrodde mig oövervinnerliga krafter. Att mina

ord – och med den konst jag

behandlade dem – gav mig en maktställning som kunde krossa de mäktigaste.

Mer läsning

Annons