Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stortorget - ett surrealistiskt allkonstverk

/
  • Filmstadens underbara fasad skulle kunna vara med i vilken science fictionfilm som helst. Bäst skulle väl den göra sig som huvudkontor åt gummimänniskan mr Smith i Matrix.

Dan Hallemar, nybliven redaktör på tidskriften Arkitektur, har i nummer 7/2010 recenserat Stortorget i Gävle.

Han gillar det han ser och tycker att det nya Stortorget i Gävle är ett torg med stort självförtroende.

Annons

– Det här är vad vi kan vänta oss av 2010- talets offentliga rum, menar han och uppenbarligen har landskapsarkitekturen börjat sitt intåg i stadskärnorna.

Stensättningarna får godkänt och han gillar de ”lekfulla möblernas uppstigande ur stenen”. Fontänen är en hit och den nya idén, att se torget som ett enskilt konstverk, tycker han också om.

Det bör nämnas att redaktör Hallemar är utbildad landskapsarkitekt. Nu är det inte bara ros. Sandstråken efter Nygatan med vita bänkar och blompottor i gjutjärn tycker han liknar en trädgårdsutställning, orken räcker liksom inte ända fram.

– Här klarar inte designen att stå upp mot de brutala husfasaderna, utan blir mer en dekoration.

Han konstaterar också ”att Stortorget omges av en av de fulaste ansamlingarna hus som står att finna i en svensk stadskärna”, rakt på, men det hade vi väl vissa aningar om förut.

Själv tycker jag, att denna soppa av florentinska renässanspalats, betongbrutalistisk vulgärarkitektur och gult och brunt tegeltjosan, toppat med en snedställd restaurangbyggnad, (alla ska med) är det hippaste en svensk stad kan erbjuda.

Men underbarast av alla byggnadsverk på och runt Stortorget är ändå filmstadens själlöst blänkande fasad. Det går knappast att finna något byggnadsverk, som symboliserar fantasilösheten och tomheten bättre och det är en sann njutning att beskåda denna arkitektoniska fars.

Med tanke på att biograferna snart tillhör historien borde denna anakronistiska storhet K-märkas.

Näst bäst är väl pylonerna, utförda av den hedervärda glaskonstnären Erik Höglund, i skär betong! (Kan väl aldrig vara en tillfällighet). Och vad ska man säga om den framvärkta snilleblixten, att efter mer än tre decennier komma på, att en ny belysning på pylonerna skulle lyfta och förstärka konstverket? Det ska sägas att makarna Höglund inte hade något att göra med den ursprungliga förfärligt spretande spindelarmaturen att göra. De tillfrågades aldrig.

Den ljusnande framtid är vår, så sant och nu väntar vi konstdiggare (kategorin konceptuell konst med förgreningar) på nästa tillägg eller förvirrade omvandlingar på och omkring torget.

Det kommer inte att ta trettio år, som någon i processen inblandad optimist utryckte sig, det går snabbt nuförtiden och vi lever i ett ständigt rullande nu. (Pointillismen). Dessutom måste väl Stortorget i Gävle vara Europas mest ombyggda, över tiden, krigsländerna inräknade, så varför sänka farten?

Sammantaget blir Stortorget ett rullande surrealistiskt allkonstverk, med ständigt nya trauman, inbillade måsten, obeslutsamheten med alla tillkommakortanden, den oförlösta ångesten och som resultat de ständiga omvandlingarna.

Tar i, knappast.

Ser man tillbaka på de sista femtio åren, finns ju alla surrealismens ingredienser med. Nu har också det nya mantrat – hållbar utveckling, så sakteliga börjat sippra ut från arvsmaktens korridorer och det ska bli ett sinnligt nöje att följa Stortorgets vidare historia.

Kanske en tipstävling för allmänheten om vad man tror ska ske härnäst skulle kunna höja tempot?

Kjell Hertzman

Mer läsning

Annons