Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindbergsdrama ­uruppfördes i Gävle!

Det stora Strindbergsåret lider mot sitt slut och mycket har vi fått oss till livs om den litteräre titanen. Nu har Håkan Attius letat fram en Strindbergshistoria med lokal vinkel, för den 29 december 1908 uruppfördes hans ”Abu Casems tofflor” på Gefle Teater.

Annons

Den 10 juli 1908 hade August Strindberg åter bytt Stockholmsadress. Från det flotta huset på Karlavägen 40, dit han som nygift med Harriet Bosse flyttat, bröt han nu upp för det litet enklare men bekvämt inredda huset Drottninggatan 85, som han först kallade Gröna tornet (brev 21.8 1908), senare Blå tornet. Det var här hans skaparförmåga återvände: ”Och jag har diktarlust, god mat och Beethoven! /---/ jag har gråtit i fyra månader och det börjar torka opp, grönskar igen /---/”, skriver han i samma brev. Nu var han befriad från uppslitande minnen av tillvaron på Karlavägen och omgiven av moderniteter som hiss, duschrum och ett splitternytt isskåp (där förvarade Strindberg den kalla mjölk som bjöds besökare inför hemgång efter en whiskykväll).

Det var alltså här i den nya bostaden Strindberg tog itu med den ”verspjes” han berättar om i ett brev (o. 27 aug. 1908) till Tor Aulin – tonsättaren och musikern som betydde så mycket för honom. Dramat skulle ha motiv ur sagosamlingen Tusen och en natt – men inte anspela på dagsfrågor såsom fallet var med ett annat sagodrama, Lyckopers resa. Abu Casems tofflor – så kom det nya dramat att kallas – byggde på sagan om den girige köpmannen Abu-Casem i Bagdad. Trots sin rikedom gick han klädd som en tiggare; hans tofflor hade av alla lagningar blivit så tunga att ett uttryck myntats på dem – var något riktigt plumpt, jämfördes det med Abu Casems tofflor. Tofflorna förorsakade honom en rad besvär för vilka han fick böta stora summor; man kan förstå, att denne girigbuk led av de för honom obegripliga motgångar han mötte. Strindberg har – möjligen med känsla att stycket var lättviktigt? – tillfogat en liten ideologisk notis i ett av de bevarade utkasten till dramat: ”Die Grosse Verachtung: Hiob och hans vänner. ”Notisen får väl tolkas så att den snåle men rättrådige Abu-Casem i likhet med Bibelns Job drabbas av orättvisa motgångar och borde ha slutat som schopenhauersk pessimist och världsföraktare. Men den tanken drivs inte i pjäsen; det är istället det måleriskt orientaliska som fångar Strindbergs fantasi – han gör upp långa förteckningar över vad som borde ingå i denna miljö (se till exempel brev till Karl Otto Bonnier 28.9 1908: ”/---/ kostymer och schabrak, Turkiskt, Persiskt, Arabiskt, Indiskt gör detsamma. Med kaftaner och turbaner kommer man långa vägen! Mattor och dukar göra divaner!”).

Strindberg sände pjäsen till Dramatenchefen Knut Michaelson, men då denne dröjde med svaret, blev August Falck – chef på Strindbergs Intima Teatern vid Norra Bantorget – näste mottagare; även denne tvekade. Inget uppförande verkade komma till stånd även om brevnotiser indikerar att repetitioner pågick på Intima Teatern under september/oktober.

Dramat köptes dock in av Karin Swanström för att uppföras under hennes ensembles turné runt landet. Karin Swanström (1873-1942) ”dominerade en del av svensk filmproduktion och dessutom till stor del landsortsteatern”, skriver Uno ”Myggan” Eriksson i Nöjeslexikon. Hon hade genomgått Dramatens elevskola, varit anställd på Dramaten och andra scener. Åren 1904 till 1920 turnerade hon framgångsrikt landet runt med egen ensemble.

Karin Swanström betalade inte mindre än 2 000 kronor för rättigheterna, pengar som kom väl till pass för Strindbergs fullbordande av inredningen i den nya bostaden. Den 29 december 1908 uruppfördes Abu Casems tofflor på Gefle Teater. Redan generalrepetitionen en dag tidigare hade väckt förtjusning hos Gefle Dagblads referent (sign. –rts) över ”att man fått se något så vackert” – scenen kryllade ”av pärlesmyckade danserskor, så mörkhyade och fagra som väl någon rättrogen muselman drömt sig i paradisets houris”, skriver signaturen –rts och fortsätter att ösa beröm över scendekorationerna som bidrar till en ”vacker och poesimättad stämning”.

Den 30 december 1908 infördes i Gefle Dagblad recensionen av själva urpremiären den 29 december. Signaturen R.S-g var entusiastisk i sina omdömen och prisar Swanströms uppsättning som stiltrogen, praktfull, dyrbar – föreställningen ”betecknas som succés”. Men också Strindberg får beröm: ”/---/ äfven om /stycket/ nu ej kan tillmätas något större värde /är det/ ett nytt bevis på den oerhörda rikedom på strängar och stämmor som finns på författarens instrument”, heter det.

Trots dessa goda omdömen – och liknande omdömen kom stycket till del bland annat då det framfördes i Umeå av Swanströms ensemble på Strindbergs 60-årsdag i januari 1909 – har Abu Casems tofflor spelats ytterst sällan. Gunnar Ollén noterar någon enstaka skolteaterföreställning.

Håkan Attius

Mer läsning

Annons