Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Sverige glider isär”

/
  • Arne Ruth är ordförande i  Dagermanprisets jury.  Sedan många år delar han sin tid mellan Stockholm och Mehedeby . Just nu inreder han Missionshuset i Mehedeby till bibliotek och samlingslokal.

I morgon är det protestmöte i Mehedeby, tre mil söder om Gävle.

Det finns risk för att färre tåg kommer att stanna vid stationen och nu ska byborna diskutera åtgärder.

Annons

En av dem är samhällsdebattören Arne Ruth, som sedan många år delar sin tid mellan Mehedeby och Stockholm.

Alla mänskliga rättigheter måste börja i det lokala, menar han.

– Politikerna har förlorat förståelsen för de grundläggande faktorer som håller ett samhälle samman. Vi måste lära oss att kombinera världsmedborgarens perspektiv med lokalpatriotens. Där har vi mycket att lära av Stig Dagerman.

Egentligen var det en slump att Arne Ruth kom till Mehedeby i början av 1980-talet. Under en städhelg hemma i Stockholmslägenheten fastnade hans ögon på en fastighetsannons i DN. Ett smedboställe i Berkinge i Norduppland var till salu.

Från början tänkte de det mest som en utflykt för honom och hustrun Lena Persson. Men när de mötte huset blev det allvar, trots att delar av tomten var begravd i stenar och uråldriga sophögar.

När Arne sökte i arkiven om husets bakgrunder hamnade han rakt in i den svåraste av frågor. Vems berättelse är det som gills? Vems historia tar vi för självklar?

– Det visade sig att den stora stenhögen var resterna av den masugn som en gång hade stått där. Konstruktionen hade prisbelönats för sin revolutionerande teknologi och stått modell för andra masugnsbyggen i Sverige. Frihetstidens allra största konstnärer, Pehr Hilleström och Elias Martin hade båda varit där och målat av.

Det förflutna fanns i arkiven, ordnat och registrerat, men i det levande livet hade Berkinges historia sjunkit ner i total glömska.

– Med hjälp av våra vänner grävde vi, såväl handgripligt som intellektuellt, fram det igen.

Det var nu Arne Ruth på allvar blev ambassadör för vallonbrukshistorien.

– Det som vi trodde var en lokalhistoria visade sig ju vara en världshistoria.

– Vallonkulturen är ett exempel hur nära Sverige var kopplat till omvärlden under stormaktstiden. Det har inte passat in i den traditionella, nationsfixerade historieberättelsen om Sverige.

Huvudfigur i Arne Ruths resonemang är Louis de Geer (1587–1652 ). Han var sin tids store vapenleverantör och byggde sitt välstånd framför allt på 30-åriga kriget. När kontinentens skogar var skövlade och bristen på träkol gjorde järnframställningen omöjlig, skickade han ut spanare till Sverige, Norge, Ryssland. Var fanns den bästa kombinationen av skog, vattenkraft och närhet till hamnar? Svaret blev: Sverige.

– Louis de Geer kan beskrivas som en modern företagare, med globala intressen. Han stod för ett stort inflöde av kunnande till Sverige. Med honom kom också en kulturell stimulans på många nivåer.

Arne Ruth menar att brukens samhällsordning är levande än i dag, framför allt genom att folkhemmet byggdes med inspiration därifrån.

– Också folkhemmet utgick från att var och en visste sin plats i samhället, på gott och ont. Alla var beroende av varandra, och alla fick lära sig att ta hänsyn.

I brukskulturen fanns också demokratins nyckelfråga: läs- och skrivundervisningen.

– När jag satte mig in i det här fick jag dessutom en koppling till min egen historia. Jag är uppvuxen i normalsvenskt bruk, Bengtsfors i Dalsland är en plats som levde med sulfitfabriken. När den dog ändrades allt.

Men när han diskuterade med sina vänner, varav många var del av det centrala kulturlivet i Stockholm, fanns ett mycket begränsat intresse för de här resonemangen.

– Det var då som jag i någon mening blev en lokalpatriot. Det här är en historia som förtjänar att återställas. Den svenska självbilden skulle få en bättre balans om vallonbruken fick sin rättmätiga plats i vår historiebild.

Efter nära 30 år i Mehedeby, och ännu ett husköp där, tog en tung tid vid. Hustrun, författaren Lena Persson, drabbades av svår sjukdom. När hon gått bort började ett liv där bara intensivt arbete kunde hålla ångesten borta, säger han. Ett flackande liv mellan gästprofessurer i Sverige och utomlands tog vid.

Nu har han återtagit vardagen i Norduppland igen, tillsammans med Haideh Ruth-Daragahi som är litteraturvetare och aktiv feminist från Iran. De lärde känna varandra genom arbetet i Rushdiekommittén som bildades efter fatwan mot Salman Rushdie 1989, i samband med utgivningen av romanen Satansverserna.

– Tack vare Haideh kunde jag förstå vad Satansverserna var för slags berättelse. Jag hade levt i tron att jag var en hyfsat bildad person, men insåg att jag ju faktiskt inte ens hade öppnat Koranen. För att kunna förstå den mytologi som Rushdie använder sig av hade jag mycket att lära. Jag var extremt okunnig om den världen – precis som västerlänningar i allmänhet är.

Det är kombinationen av det kosmopolitiska och det lokala han säger sig eftersträva.

– På många vis är Stig Dagerman min förebild. Hans idé om lokalsamhället hade ingenting med bygderomantik att göra, utan handlade om omsorgen om nästan. Du har ett ansvar för din medmänniska oavsett om du är vän eller ovän. Det räcker inte att göra ställningstaganden på den abstrakta nivån, du måste också agera i vardagen, i det lilla.

Han är imponerad av fastighetsägareföreningen i Mehedeby som under åren på många vis förändrad villkoren för byborna genom att engagera sig i planeringsfrågor, uppvakta riksdagsledamöter och faktiskt påverka stora samhällsbeslut.

– Det är för mig en symbolisk illustration till att det finns demokratisk initiativkraft på den djupaste nivån, nämligen bygemenskapen. De här lokala rörelserna driver på många håll frågor som är av mycket stor principiell vikt för hela landet. De utgör också en demokratisk förebild för de visar att det går att påverka besluten genom att agera.

Landets olika delar håller psykologiskt på att gå ifrån varandra, menar han.

– Numera börjar Norrland redan vid Örbyhus. Det mentala avståndet mellan oss och Stockholm blir allt större. Trots det blir Sverige alltmer centralstyrt.

– Jag skulle vilja se mer av satir mot Stockholmsattityden. Jag tycker inte att vi ska gå med på att ställa stad mot land, eller elitkultur mot folklig kultur. Man kan leva i bägge världarna, utan problem. Jag kan lyssna till både Stravinskij och en countrysångare som Merle Haggard.

Mycket har hänt med landsbygdsfrågorna under de snart 30 år han har bott i Mehedeby.

– Vi är inne i mycket mycket stora samhällsförändringar. Politiken – och det gäller alla partier – har alltmer kommit att handlar om utspel och massmedial effekt, inte om de grundläggande faktorer som håller samhället samman. Numera styr marknadsprinciperna också idén om det allmännyttiga, utan att vi ifrågasätter det.

Bekymrat och engagerat drar han paralleller till den bok, numera klassiker, som han 1984 skrev tillsammans med Ingemar Karlsson, ”Samhället som teater” som visade kopplingen mellan estetik och politik i Tredje riket. Det finns en stor fara i att människor vänjer sig vid att definiera sin tillvaro i ekonomiska termer, menar han. I väntan på nya skattelättnader förvandlas vi omärkligt till konsumenter i stället för medborgare.

– Den ekonomiska utdelningen ses som kvittot på att samhället fungerar. Men Europa är just nu dömt till ekonomisk stagnation och ett marknadsekonomiskt system kommer inte att kunna uppfylla sina löften om ständigt stigande status och rikedom.

– Hitlers mästerstycke var att han upptäckte en psykologisk lucka. Med 1930-talets massarbetslöshet förlorade många tyskar tron på ekonomisk säkerhet. Nazismen gav dem rätten att se ner på andra och därmed kompensera känslan av otrygghet. Tyskar fick höra att de var födda in i en elit, den ariska rasen. De kunde förakta folkgrupper och dra nytta av föraktet både i form av pengar och status. Rasideologin fyllde ett känslomässigt vakuum.

Det finns en risk för att vi är på väg in i ett liknande psykologiskt tomrum i Europa just nu, menar han.

– Det finns ingen säkerhet i systemen. Runtom i Europa har nationalister börjat säga att muslimer inte hör hit. Det kan vara början på en process där vi frestas att tro på myter om vi egen överlägsenhet.

Det är i spelet mellan det lokala och det internationella vi blir människor, säger Arne Ruth. Varje människa, varje by är en del av de stora sammanhangen.

Och i morgon är det alltså protestmöte igen.

Mer läsning

Annons