Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Systemskifte eller aktiv dödshjälp?

/

T. Attorps argument och avsikter är säkert allt igenom hederliga. Visst har han rätt i sin beskrivning av symfoniorkesterns betydelse och hur det har varit de senaste 100 åren.

Annons

Men retoriken är bara logisk ur ett bakåtperspektiv. Precis som nedläggningsivrarnas argument också kommer att vara. Att frikoppla statens navelsträng från Gävleorkestern, såsom nu har skett, blev precis så avslöjande som man kunnat vänta sig, angående hur det politiska mandatet i Gävleborg ser ut. Ska invånarna hålla sig med en egen ”infrastruktur” i finkultur, dvs en fast anställd symfoniorkester, eller ska man tillåta ”aktiv dödshjälp” för att underlätta för en lidande?
Aldrig tidigare har denna fråga ställts på sin spets så tydligt. Det är hög tid att den besvaras nu eller aldrig, utan att lägga ut dimridåer eller mumla en massa pk-klyschor. När orkestern egentligen är i akut behov av en kraftig förstärkning på minst 10-15 musiker (stråkar) för att kunna stanna kvar i den symfoniska elitserien, indikerar den politiska viljan istället en nedskärning i samma storleksordning. Denna hittills dolda enorma diskrepans är problemet nummer ett.
Eller uttryckt så här. Hur ska en politiker komma undan med att öronmärka 10 - 20 – 30 miljoner årligen till en elitistisk minoritet, på allemanskulturens bekostnad? Kanske t o m på kommunens kärnverksamhets bekostnad? Om man i stället under de gångna hundra åren redan hade byggt upp en 75 – mannaorkester, skulle problemet varit betydligt mindre. Det tåget missade man.
Sista tåget för detta gick väl i samband med konserthusets invigning 1998. Dvs, hade Gävle redan då haft 75 musiker anställda, kanske ett osthyvlande på t. ex. tio musiker hade kunnat överlevas tills vi fick bättre tider. Nu finns helt enkelt inga marginaler att ta av, inte en enda musiker! Snarare tvärtom. Man lever redan ”farligt” utan ett omedelbart tillskott på minst 10 stråkar, dvs den storlek som t. ex. Helsingborgsorkestern visade upp i Gävle konserthus härom veckan. (Och då har inte ens Norrköping-orkesterns ännu större numerär nämnts)
Eller uttryckt så här. Vad ska man med en symfoniorkester till i dag, som inte ens har en bestyckning för att göra Brahms klassiska storverk fullständig rättvisa? (mitten av 1800-talet) Det borde t o m räknas som vilseledande varudeklaration att kalla sig symfoniorkester med mindre än 75 musiker.
Inte minst nu när gurkor och allt annat ska EU-certifieras – standardiseras.
Problem nummer två. Är det realistiskt att tänka sig att storföretag ska vilja eller ens kunna pumpa in 10-tals miljoner i en... kommunal verksamhet, som symfoniorkestern paradoxalt är? Att som nu, förlita sig på en marknadschef i konserthuset, som får springa runt som en skollad råtta för att ragga sponsorer på 10.000-kronorsnivå, när det borde raggas på 10 miljoner kr nivån, framstår bara som en desperat nödlösning. Att denne på kort tid och i motvind, ändå har höjt den genomsnittliga betalpubliken från ca 400 till 500 personer (?) per konsert, är en bedrift att beakta.
När konserterna är attraktiva nog att gå för fulla hus, är lösningen att digitalt streama till internet plus länets biografer, för att på så sätt plötsligt ha 10.000 tittare – lyssnare per konsert! Då först uppstår den goda spiral som i slutänden ger kulturpolitikerna vad de framledes behöver, men som dom hittills saknat. En acceptans hos en större väljargrupp.
Cityfest-folket med jeansen nere på halva arslet och en prilla inlagd, vars motivation aldrig kommer att sträcka sig längre än till varm korv och öltält, ackompagnerade av minst 110 db skrål och vrålmusik, måste även en politiker försöka bortse från, om de ska kunna driva en kulturpolitik värt namnet. Enda sättet att slippa nämnda acceptanskrav är förmodligen ett systemskifte. Dvs ett fullständigt eller delvis näringslivs-finansierat ”elitserielag”. För, ingen orkester i världen kan leva på bara sina egna biljettintäkter.
Att istället helt förstatliga alla symfoniorkestrar är en utopi. Då uppstår bara samma bråk mellan landets kommuner istället för inom dessa. Varför ska just Gävle, Norrköping och Helsingborg ha statliga orkestrar blir frågan, nu när ”nästan alla” mellanstora kommuner har nya fina konserthus?
Varför det har fungerat ”så bra” hittills? Det har det inte. Staten har därför, för att förkovra landsorten, likt en amma måst dia det för tidigt födda barnet, i hundra år. Nu måste barnet hitta näringen själv. Det är ju nästa 100 år vi talar om och inte de gångna, med ett helt nytt medielandskap som redan nu möjliggör det tidigare omöjliga...
Gunnar Colding

Mer läsning

Annons