Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det verkligen så här vi minns Tjernobyl?

/

Det 25-åriga Tjernobylminnet är över oss. Här i Gävle uppmärksammas det i alla vinklar och vrår, på varje öppen plats, på varje tidningssida, i varje röst i etern.

Annons

Arrangörerna, med de stora kulturinstitutionerna i spetsen, står i kö för att visa sin samordnade manifestation.

Är det kanske för mycket? frågar en inre röst.

En annan, inre röst svarar genast: Det kan väl aldrig bli för mycket? Tjernobyl får icke, får aldrig glömmas!

Och det är förstås sant.

Ändå...

Som gammal förhärdad kritiker har jag sett det mesta, kanske för mycket; kommer så väl ihåg de där dagarna för 25 år sen. Framför allt kommer jag ihåg vilken tid det tog innan läget klarnade. Då, när vi först trodde att det hänt något med Forsmark. Hur många som var bergfast övertygade om att det var just det. Det stämde liksom så väl in i schemat.

Vad var det vi sa!

Sen förstod man att det berodde på att just vid Forsmark och vid andra svenska kärnkraftverk fanns de mätinstrument som kunde berätta, eller rättare, ge utslag.

Så det hemska var inte svenskt. Det kom från öster. Med regnet. Från någonstans bakom järnridån.

För 1986 var tre år före murens fall, om någon minns. Nyhetsflödet styrt. Ingen räknade med annat än att ryssarna mörkade. Men till sist kom ju bekräftelsen ändå.

Med den kom förstås också den allmänna skepsisen.

Lite märkligt var det, minns jag, på ett reportage vi gjorde neråt Norduppland, åt Forsmark till. Nej, rädd var jag inte. Men så tyst det var! Alldeles tyst därute. Tomma åkrar, fält och hagar. Inte en kossa ute. Inte en häst.

Allt liksom dött. Aha, började många också tänka. De svenska myndigheterna mörkade förstås också. I kärnkraftsmaffian är väl alla av samma skrot och korn?

Det var därför myndigheterna i TV körde fram en trevlig prick som vi döpte till ”Koftan”, eftersom han bar en sådan. På honom var kostymen bannlyst. Han fick inte se officiell ut. I stället denna präktiga lusekofta av norskt snitt i helylle.

Han, jag har glömt hans namn, talade en smula lantlig dialekt, passande nog. Han såg ut och förde sig som en snäll miljöpartist. En hyvens man som försökte lära oss allt det nya kring cesium och becquerel.

Trygg, någon att lita på. Inte kunde en sådan mörka. Åjo, sa andra, bergfast övertygade. Det sista säger en hel del om hur stämningen var. Den var uppjagad och sanningen fick vi minsann inte veta!

Sa man...

Nu kan man ju med rätta undra vad dessa mina minnen har med Folkteaterns nya föreställning att göra?

Jo, en hel del, vill jag påstå.

För det första kan man inte uttala sig om Tjernobyl utan att referera till de minnen man har. Och så beskrivs också pjäsen av Folkteatern när man berättar om tillkomsten. Och om varför man spelar den.

Just minnena efter 25 år. Den påverkan händelsen utlöste. Vad den gjort med oss. Med vår identitet. Vår oro, vår ångest.

Och här, måste jag erkänna, blir jag lite kluven till pjäsen. Den är otydlig, spretar, inte så lite osorterad, vilket förstås till stor del kan bero på att det är sex personer som skrivit den. Men för mig är det som att se 18 olika delar (prolog plus 17 olika scener) som sällan, eller aldrig riktigt möts.

Inget gemensamt tilltal.

Kanske för att sådant inte finns?

Det är klart att frågan för eller emot kärnkraften finns någonstans under lagren av text och åtbörder.

Många anser ju att anledningen till att vi har kärnkraft är att vi konsumerar för mycket. Att marknaden, ”konsumismen”, som det brukar heta nuförtiden, kommersialismen, kort sagt kapitalismen, slagit sin snara om oss.

För att slippa kärnkraften måste vi sluta att konsumera (i alla fall i överflöd). Ett annat samhälle alltså, formulerat som politisk utopi.

Men sådant är lätt att säga. Vi, upplysta och moderna och kulturella, kan ju låta bli att handla så förbålt (vi har ju andra och finare intressen...).

Problemet är väl att få andra med oss. I de fattiga länder som nu reser sig finns många – majoriteten? – som inte alls vill låta bli att konsumera. De vill handla precis som vi gjort i långa tider. Och ser kanske inte konsumerandet som en ny digerdöd? De kanske till och med drömmer om att få konsumera. Och då låter vårt fy och skam inte så trovärdigt.

Det här med att få stopp på konsumerandet påminner lite om vissa makthavares våta dröm att få censurera nätet. Men friheten på nätet har förstås kommit för att stanna. Går inte att stoppa. Förr skällde man på överheten i drängstugans slutna samvaro. Nu är det fritt fram på nätet.

Jag tycker det är bra, även om jag inte gillar att läsa nätkommentarer. Därför låter jag bli att läsa dem. Det går också bra. Och jag är inte med på Facebook. Jag konsumerar måttligt (nåja), och försöker låta bli att moralisera över om andra gör det.

Men fritt fram för att handla går tydligen inte för sig?

Det gör mig lite skeptisk. Kanske för att jag inte tror på en fullkomlig värld – bevare mig väl: hur skulle en sådan se ut? Och våra chanser att förändra världen ser jag som små.

I föreställningen finns det där med att konsumera med. Det återkommer i ”Köpcentret Necessärerna” av Helene Rådberg och i ”Kontrollrummet” av Aase Berg. Snärtiga scener ofta, men något förvirrade. Som om konsumismen var mer ångestskapande än kärnkraften.

Kanske tycker författarna det?

Andra bra scener – ibland till och med ”roliga” om man kan ta till det ordet i det här sammanhanget – är Anna Clara Tidholms ”Barnteater” och Viveka Sjögrens ”Bollhavet”. Där finns den surrealistiska touchen. Man påminns om det där av Tage Danielssons om att en kärnkraftsolycka ju praktiskt taget är osannolik...

Och Helene Rådbergs ”Köpcentret Kvinnan I Provrummet” gör Vanja Blomkvist till en liten pärla.

Det är roligt att se skådespelarna så närvarande och energiska: Utom Vanja Martin Pareto, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons och många fler. Och kul att se amatörer från Norrsundet med Kurt Edin i spetsen.

Men nog hade pjäsen kunnat vara lite tydligare. Berättat mer av minnen. Åtminstone en viss igenkänningsfaktor hade inte varit ur vägen.

Det hade till och med varit bra.

Mer läsning

Annons