Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ärligt om kärlek och relationer

Det är svårt att bygga bra relationer, både med hundar och kärlekar.

Annons

Kalle Westerdahl berättar om sina förhållanden till kvinnor i monologen ”Människans bästa vän”. Han frågar sig vad schäfrar har som människor saknar.

Kalle Westerdahl har tidigare hyllats för monologen ”Man i djungeln”, som handlar om hans relation till sin far. I ”Människans bästa vän”, som han också skrivit själv, är det kärleksrelationer som står i fokus.

Det hela börjar med att en psykiskt sjuk schäfer hugger honom i snoppen. Sedan börjar de prata, Kalle och hunden.

Han berättar för schäfern om kvinnorna i hans liv. Det blir en lång rad historier om katastrofala förhållanden, ångestladdade dejter och pinsamma engångsligg. Schäfern ställer frågor och tillsammans försöker de räkna ut vad Kalle vill få ut av en kärleksrelation. Vad han saknar i livet och vart han är på väg.

Monologen känns ärlig och mycket personlig. Westerdahl blundar inte för någonting i sin självrannsakan. Det fula får vara med och emellanåt lämnar han det personliga och går rakt in i det privata. Det skulle kunna bli obekvämt, men med sitt okonstlade skådespeleri lyfter Westerdahl sina erfarenheter till det allmänmänskliga. Igenkänningsfaktorn är hög och lockar till hjärtliga skratt.

Personerna han berättar om, polare och flickvänner och tillfälliga bekanta, gestaltas som knasiga figurer helt utan skrupler. Världen som Kalle lever i tecknas som en blandning av Sex and the City och Arne Anka, och för det mesta är det riktigt roligt. Men när tre-fyra kvinnor i rad åmar sig och pratar med pipskrikiga röster blir det i stället tjatigt med kvinnoklichéer. En enda dam får svära med basröst, fler sådana variationer hade varit välkomna.

Westerdahls text har en hårdkokt ton. Diskussionerna med schäfern är som hämtade ur en gangsterfilm. Ofta sitter stilen som en smäck, men ibland verkar orden otympliga. I de sistnämnda fallen blir replikskiftena transportsträckor fram till skämt.

I väntan på poängen byggs en vägg upp mellan skådespelare och publik. Närheten bryts och det tar udden av den tragedi som raden av personliga misslyckanden utgör. Det är synd, svärtan kunde ha beretts större plats utan att humorn tog skada.

De allmänmänskliga pinsamheterna i ”Människans bästa vän” är monologens största styrka. Kalle Westerdahls öppenhjärtighet går inte heller av för hackor. Tillsammans utgör de en rolig, skruvad monolog där rädsla och oro kunde ha fått mer utrymme.

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons