Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Audiens med förhinder

/

Vánek och Sládek, det låter som nåt serbokratiskt barnprogram från min barndom. Här är det långt därifrån, det är huvudpersonerna i president Havels enaktare från 1975.

Annons

Václav Havel, alltså, Tjeckoslovakiens/Tjeckiens forne president till och med 2003. Innan dess, från 1960, var Havel dramatiker vid Teatern på Balestraden i Prag och debuterade med ”Trädgårdsfesten” 1963.

I ”Audiens” är Vánek den omstridde, nervöse författaren med nytt jobb på Sládeks, den bullrige bryggmästarens, bryggeri.

En dag blir källarjobbaren inkallad till mästerchefen och de oförlösta neuroserna stiger i takt med att pilsnerflaskorna öppnas. Vi ser deras oförmåga och lider med båda, så fångade i sina egna ”system”, i rakt nedstigande led från den totalitära Statens.

Vem vågar ansvar? Vem vidmakthåller? Vánek och Sládek spelar med och speglar varandra utan att vara medvetna om det. Det leder till både smisk och smek – liksom kisseri och tvångssupande.

Dråpligt, kul, men någonstans mitt i tröttnar jag. Att de aldrig kommer att mötas, att här placeras i stället för planteras lite redig humanism, hur kul är det egentligen? Bara sorgligt. Var det meningen?

Jag undrar lite över pjäsvalet, hur angeläget är det i dag i dess nuvarande form? Etik och moral och alla humanistiska värden i världen – figurerna blir för grova, yxade när de skulle behöva vända skrattspegeln.

Slutet mildrar något.

Mer läsning

Annons