Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk pingpong med Idflaflickors bollar

/
  • Ylva och Stina Ekblad i ”Idlaflickorna” som i går kväll gavs på Gävle teater i en bejublad föreställning från Dramaten.

I utmätt tid är pjäsen ”Idlaflickorna” kort. Kort men lika mättad av innebörder som ett tankstreck. Varje replik är som en pjäs i sig.

Annons

Dramatik som pingpong med stora bollar, vita och röda som rör sig, ja slås, över bordets scen. Skruvade repliker som ömsom talar till vårt inre, ömsom till evigheten.

Som om det inte var vi som lyssnade till orden utan som om orden lyssnade till oss.

Och vem berättar då för oss?

Kristina Lugn förstås. Hon som blåser varsamt på orden. Repeterar, tar om i nya repliker som skruvas lite, lite ytterligare.

Poetiskt är hennes språk släkt med fyrtiotalets. Det kan viska av Vennbergs ironier, det kan segla över Lindegrens bräckta vatten, vyssjas till ro av Aspenströms stilla bäckar.

Är det här dramatik, egentligen? kan jag tänka om denna upprepningarnas dialog.

Men visst är det! För det är starkt, det är ödesmättat. Det är livet här och nu och det är livet då och det är det drömda livet så som det borde vara, men så sällan, om ens någonsin, är.

Det är kvinnlighet ställd på scenen i olika turer. På en scen där mannen icke är närvarande. Men i texten har han inte fallit i glömska. Han visar sig, genom de två kvinnornas blickar och minnen. Hans frånvaro gapar ångestriden, finns där som spår och öde.

Vad vill oss mannen? Vad vill oss livet, kärleken och döden? Sådana frågor ställs i de korthuggna, ständigt skruvade – och mycket roliga – replikerna.

Åren med Idlaflickorna – vad var det de gav? Marscherandet, bollarna som var ett med rörelserna. Gracen, behagfullheten, det skira, lätta som vore allt luft och doft av sommar. När det var andhämtningen som ville fram och ett svar från mannen, den frånvarande, var det som önskades.

Varför vände han sig bort?

De två skådespelarna, systrarna Ekblad, Stina och Ylva spelar Barbro och Lillemor. De kommer in på scenen med ett par rullande resväskor. De är på charterresa till Gardasjön, de ska bo på samma hotell och de delar öden gemensamt. Men hur mycket styrs ut i poetisk gåtfullhet, deras liv kränger sig fram i omtagningar och ”missförstånd”, till och med i lite grälsjukt handgemäng. Spänningen finns där hela tiden på ett inre plan.

Scenen nästan tom, men i vackert ljus, mörkt golv, ljusblå vägg. De två ”flickorna” i ljusa dräkter, ljusa kappor.

Till slut avklädning.

Jo, för det här är ett existentiellt drama. Var Livet de där snabbt irrande blossen, den tunga andhämtningen? Eller var det gracen hos Idlaflickorna?

Den gracen finns i spelet hos de två. Det är ett spel som påminner om den oskuldsfulla leken med bollarna. Symbiosen och lättheten, men lite på tvärs mot de ”tunga” replikerna som förankrar spelet i golvet, jorden.

Vad vi i ett lysande skådespel, briljant spelat, får se är det där korta utsnittet ur livet som också bär på livet självt. Som sammanfattar det där gåtfulla, som ställer, igen och igen, de svåra frågorna. En text, ett spel som inte svarar, men borrar efter svaren. Gestaltar vårt liv som ändå, hur vi än ältar det, försvinner in i ”denna värld av rök och vattenringar” för att nu, till sist, kanske lite passande – jag vet inte – citera skalden Karl Vennberg.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons