Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En berörande kyss

/

Annons

Att vi lever i ett överflödssamhälle, att vi handlar för mycket och är på väg att ”shoppa” ihjäl oss – det vet vi. ”Kyssen” beskriver allt detta. Mitt i försöken att tillfredsställa marknadens krav står vi handfallna. Vart tog livet vägen? Hur lever vi våra liv? Lever vi det överhuvudtaget?

”Kyssen” ställer de frågorna. Men inte enkelspårigt. Utan existentiellt. Det gör att föreställningen ställer frågorna med finess och humor som får spela mot ett bottenlöst, mycket stort allvar. Det bottenlösa utesluter inte att friheten är möjlig. Att det finns ett val som vi som enskilda människor ställs inför. Men att det valet kostar...

Och detta känns skönt. För ett i mitt tycke väl fyrkantigt förord i programbladet av den allestädes närvarande Göran Greider signalerar något annat, något som skulle bära i väg till plakatteaterns trötta och nötta klichéer. Men Martin Pareto som med bravur skrivit det här stycket känner jag som en underfundig, klurig teaterman. Han söker alltid komplikationerna, aldrig förenklingarna. Det svåra utmanar honom. Och så också här.

Eva och Christer, ungt par som träffas – hur fint visar inte Anna Andersson och Martin Pareto den där första förälskelsens trevande men ljusfyllda ögonblick. Blickarna som möts i uppenbarat samförstånd. I dramaturgiskt kanske lite väl svajigt hopsatta sekvenser hamnar vi sen på Ikea, i Paradiset, i en kista med lock eller hemma hos Eva och Christer i en inredning av förbrukade IKEA-kartonger tillsammans med Billy, Ingvar, Ivar, Ture... alla som följt pilarna på Ikea förstår vad det handlar om. Möbler, inredningar, överallt dessa möbler. Överallt dessa krav på förnyelse.

Anna och Christer känner sig alltmer förslavade. Till den där kyssen, till det där ögonblicket när allt stämmer och närvaron är total når de aldrig fram. De är alltid på fel plats, fel förberedda. De ska bara... Och så försvinner stunden, man ger upp, kvar bara besvikelse som växer för varje förlorat ögonblick.

Pjäsen rasar genom tid och platser; hoppar och har sig. Det gör mindre. Grunden är där etablerad. Vart tar livet vägen? Vad är det som sker? Vad händer oss? Kan vi köpa oss fria? undrar paret. Nej, det går ju inte. Och den existentiella utsattheten växer.

Martin Paretos text gräver allt djupare i detta, turnerar temat effektivt. Men ibland är det kanske lite för många in- och utgångar. Vi förstår ju hur det ska gå så föreställningen hade vunnit på att kortas med så där en kvart. Öllegård Groundstroems regi är snabb och säker. Situationens komik utnyttjas hela tiden och huvudpersonerna spelas ju suveränt av Anna Andersson och Martin Pareto. Lika väl som de spelar ut kan de parera inåt. Martin Pareto har ett sätt att lyfta replikerna, liksom titta förundrat på dem och skapa rymd omkring dem.

Ett lyckokast är också kören, en sångtrio bestående av Andreas E. Olsson, Thomas Bärlin och Kennet Lundberg. Lite som i de antika tragedierna kommer de in och stryker under, förtätar skeendet, skapar en välbehövlig distans. Då växer dramat ur sin lite kantiga dramaturgiska kostym tlll stort samtidsdrama. Till ett drama som berör.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons