Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En obönhörlig, ohygglig Utrensning

/
  • Sophia Karlsson och Janina Berman i ”Utrensning” som Åbo Svenska Teater gav på Gävle teater i går kvällSophia Karlsson som Ingels barnbarn.

Krypande spänning. Förnedring, makt och våld. Övervåld, hela vägen. Det är en ohygglig pjäs det här. Om att leva utsatt.

Annons

Att stå ut med sådant man inte trodde någon kunde stå ut med. Förnedringen så stor att man vill skrika högt: Sluta!

För Guds skull sluta!

Utrensning, precis som titeln säger, ser ut att handla om att gå under, inte klara sig. Att vara tvungen att utstå fruktansvärt sexuellt våld, slag, slagsmål, förnedring och tortyr.

Det gör den också; handlar om allt det där. Men efter två och en halv timme sitter man på slutet skakad och inser att den också handlar om överlevnad.

Fast kanske inte om överlevnad på det sätt man skulle vilja.

Inte så. För det här är en pjäs, en föreställning om helvetet. Bara på teatern går det att visa oss det. Så att vi känner det in på bara skinnet.

Om hur makt korrumperar, om hur makt kan få oss att vilja överleva till varje pris. Att makten gör med oss precis vad den vill.

Den har ju övertaget.

När vi här får ta del av Aliides öde, både som ung och gammal, i ständiga återblickar som också är ständig närvaro, handlar det just om denna sällsamma drift att överleva. Rädda sitt eget skinn.

Det är det Aliide gör. Som ung under Stalin när hon är förälskad i Hans Pekk, motståndsman, som hålls gömd av henne. Han är gift med Ingel som är skickad till läger i Sibirien, förrådd av Aliide. Överlevnaden igen.

Kommunismens fula tryne blänker i tillbakablickarna. Hur kunde människorna luras med på detta, kan man tänka.

Och när man gjort det inser man att det har med möjligheterna till våld att göra. Angiveri och förnedring. Maktens män ligger alltid steget före.

Sen 1992, pjäsens nutid, kommer andra maktens män, i andra gestalter, ändå desamma. Det gäller också här, för Aliide, att överleva. Eller som ett mantra i pjäsen lyder, som Aliide yttrar: ”Makten ändrar skepnad och det gamla ger sig av”. Och nya fascister intar scenen, nya förtryckare.

Föreställningen är stark, rakt igenom. Pendlar mellan våldsam expressionism och lika våldsam naturalism. Regin av Peter Snickars är liksom utåtagerande; väjer inte för någonting. Plogar sig fram, skär genom luften med skarpa knivar. Rispar skinn.

Den äldre Aliide, så gott som hela tiden på scenen, spelas med frenesi, oerhörd närvaro och med den där krypande spänningen jag nämnde först, av Janina Berman. En ohygglig rollgestaltning. Så berörd blir man sällan på teatern.

Unga Aliide gestaltas fint av Rebecca Viitala. Känslig närvaro har också Sophia Karlsson som spelar ett barnbarn till Ingel. Samspelet mellan henne och den äldre Aliide är hetare än hett.

Bra är också Gogo Idman som Hans Pekk och Bror Österlund som Martin Truu, Aliides man.

Scenografin är överväldigande. Liksom rå och lite fumlig, med gömställen och detaljer, expressiv och naturalistisk i förening också den.

En ohygglig men oerhört nyttig föreställning. Teaterns seger över livet.

Mer läsning

Annons