Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fem gånger bra!

/
  • Gudabenådad ensemble. Sarah Broberg, Jakob Stafansson, Gloria Tapia, David Lenneman och Hamadi Khemiri gör Jonas Hassen Khemiris ord rättvisa.

Annons

Det börjar med ett tacktal. Ett riktigt svengelskt jag-vill-tacka-alla- tal, som på vilken filmgala som helst, fast på låtsas. Sedan rullas historien upp, liksom bakifrån.

Jo, det snurrar kring Gud, och som det snurrar!

Det handlar om att vara (spela) Gud i sitt eget hus, leva sina egna drömmar som man minns, eller kanske påminns, dem, och Jonas Hassen Khemiri har skrivit ett av de absolut roligaste stycken jag sett på teatern på mycket, mycket länge.

Men ingenting är (för) enkelt hos Jonas Hassen Khemiri. Med gudabenådad humor, som i ”Ett öga rött”ungefär och som inte kan komma ur något annat än envis själv- insikt, tar han med sin förmåga till språkrus, sin akrobatiska snabbhet i associationerna, med oss in i ”Fem gånger Gud”, lyfter oss lite över språket och sätter oss rätt ner hos Rolf, en B-skådis och dramalärare med en energi som går över Strindberg och ofta stannar i ett drömspel, på mer än ett sätt...

Nu vill han ändå försöka sig på det verkliga spelet, men eleverna vill förstås annorlunda.

Så en efter en får de sina egna drömscener – fem gånger vara Gud, Blanca, Idris, Olivia, Sanoj – och hemligheterna, berättelserna, infernaliskt roliga och infernaliskt sorgliga, iscensätts på allvar.

Och längst inne i drömfångaren en gnutta smolk, grums som både svennar och blattar kan fundera på – för att inte säga MC Hammer!

Nivåerna blandas och sanningen sätts på prov – var det kanske drömmen som var odelbar? – i ett khemiriskt språkdriv där gestaltning blir likhet, ljug föder överensstämmelse och referenserna och tonfallen haglar över oss, men de kan lika gärna sitta och kura någonstans långt bort i historien, långt ner i halsen, på den som glömt, på jaget och duet och (hiphop)kollektivet – och här på en (kvinnlig) Gud vid namn MC Hammer (igen)!

Ensemblen är fullkomligt ja, fullkomlig. I Sara Gieses genialiska regi, lika skiktad som tillåtande, krävande, levererar de en föreställning som ja, äger!

En orubblig, fysisk, skör, engagerande, oroande, rolig föreställning.

Och det är nästan eländigt och fult att välja ut någon, men Hamadi Khemiri (jo, författarens bror) som spelar den ”stumme” Sanoj har en närvaro och kroppskomik få förunnad och när det brister för honom på slutet är det nära att taket på Gävle teater lyfter.

Alldeles lysande slutar det då med språket självt – en sådan kärlek! – och den här texten kan bara sluta som den börjar:

Tack!

 

Mer läsning

Annons