Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkligt, festligt, fullsatt!

/
  • Berit Carlberg som Gustava och Björn Gustafson som Andreas Jarl i Riksteaterns föreställning Änkeman Jarl.

Annons

Vilhelm Mobergs ”Änkeman Jarl” i Gävle och mogen publik och röd lykta på teatern!

Det är så det ska vara och nog är det skönt att själv ha nått mogen ålder (i alla fall om man räknar mognanden till åren) när man ser den snåle gamle korpralen Andreas Jarls kamp med sig själv.

Hur han slutligen segrar över sig själv när han inser att innerst inne finns en kärlek, större än pengar och all denna världens ävlan, som aldrig dör. Gustava får vara.

Det är ändå Kristian som betytt och betyder allt.

Moberg såg oss människor. Såg våra strävanden, våra tillkortakommanden. Såg hur de ständigt spelar oss spratt.

Vi vill så väl men någon ordning får det allt ändå vara! Motiven röjer oss. Visst vill vi göra vårt bästa för vår nästa men det får vara med måtta.

Att se saken så – rättframt och hederligt, utan illusioner men med humor – är Mobergs sanna kärlek till den lilla, enkla människan. Moberg vet precis, för han har sett och iakttagit, hur valserna går slugt och beräknande pladdrar på. Sådana vi alla är och som vi när vi nått mogen ålder kan erkänna, glädja oss och skratta åt.

Det är en fin, rolig och vemodig uppsättning utan teaterbönder. Ingen slåss heller med en småländska de inte naturligt talar. De får tala på det idiom de behärskar och tack för det.

Åsa-Nisse är utvisad och i stället får vi en enkel, naturlig klurighet, utan överspel och buskis.

Det är Mobergs text som får bära föreställningen, som bygger karaktärerna inifrån utan tillägg och maner utifrån.

Till vemodet, ja till de starka känslorna, ibland stegrad till värmande sentimentalitet hör de inströdda gamla läsarsångerna. De där frikyrkliga örhängena ”Ovan där” som vi ibland sjunger på festerna; som ekon ur vår barndom.

Vilken stämning på teatern när man sjunger dem för full hals!

Björn Gustafson är suverän i titelrollen. En nertonad, nästan avväpnad änkeman, men med klurigheten, finurligheten i behåll.

Med sitt minspel, i sina repliker röjer han sin figur och vem han är, inte i knäandets schabloner. Han behöver aldrig höja rösten, tala hetsigt, kasta sig av och an för att visa vem han är.

Berit Carlberg som Gustava Hägg, änka efter en vagnmakare och den som Andreas Jarl slår sina lovar kring och slutligen friar till är inte sämre hon. Samspelet mellan Gustava och Andreas flyter så fint. Innerliga scener växlar elegant med mer kavata. Ett sådant skådespeleri de två bjuder på!

Göran Forsmark som vi från scenen minns från den begynnande Folkteatertiden gör med den äran träskomakaren Mandus, Andreas rival om Gustavas gunst. Kul!

Plus också till Amelie Fleetwood för hennes underbara tolkningar av sångerna, utförda med glimten i ögat.

Bättre teaterstart på det nya året än den här kunde man knappast önska sig.

Det är Mobergs text som får bära föreställningen, som bygger karaktärerna inifrån utan tillägg och maner utifrån.

Mer läsning

Annons