Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fram för en svart Åsa-Nisse!

Annons

Upprorets vindar blåste på Teaterbiennalen i går. Föreningen TRYCK bjöd in till ett samtal om ”Erfarenheter ur ett svenskt-afrikanskt perspektiv”.

Regissören Josette Bushell-Mingo visade upp en dyster, men inte oväntad statistik. Dramatens ensemble: inte en enda svart skådespelare eller regissör. Samma sak med andra stora teatrar i Sverige. Stockholms Stadsteater har två stycken mörka skådespelare samt fyra dansare. Teaterbiennalen har varit fylld av självkritik. ”Vi teatermänniskor tror vi är så fina och fördomsfria människor, men det är vi inte”.

Filmvetaren Ylva Habel visade klipp från ”Det Nya Landet” där somaliske huvudrollskillen Ali glupskt kollar in blonda fröken Sverige genom ett buskage. Den folkkära serien framstår i ett nytt skimmer, där föreställningar om svarta män som våldtäktsmän cementeras.

Jag ringer upp mitt ex Julia Frändfors som är mulatt för att diskutera saken. Hon ska snart gå ut Kulturamas teaterlinje där hon spelar Romeo i ”Romeo & Julia” som klassens avslutningspjäs. Det är en ledsam bild hon målar upp av att vara svensk skådespelerska ur den afrikanska diasporan som TRYCK titulerar sig.

– Satsar jag på en framtid som skådis får jag förbereda mig på att ständigt bli typecastad som en tuff invandrarbrud eller den kvinnliga delen i ett gränsöverskridande relationsdrama, suckar hon uppgivet.

Hon jobbar hårt för att bemästra yrket, men säger att hon inte är ”skitpeppad på det längre”. Hon menar att regissörer vill ha neutrala ansikten, ju öppnare desto bättre. Då kan du spela många olika roller.

Som svart i Sverige har du per automatik inget neutralt yttre, alltså får du inga roller.

– Går jag på en audition så behöver casting managern bara kasta en blick på mig. Det spelar ingen roll om jag är bäst av alla sökande, min hudfärg har redan bestämt vilken roll jag får, säger Julia.

Vanliga och gråa roller tror hon är receptet för att långsamt vänja den svenska teatern och i längden dess publik vid att se fler svarta människor på scenen.

– Först när vi ser en svart skådespelare i en Åsa-Nissefilm har vi kommit någon vart, hoppas hon.

Julia är osäker på om hon ska söka vidare till en scenskola. Men vad hon hört kan hennes hudfärg ändå öka hennes chanser att komma in. Söker hon inte beror det främst på att hon är ”avtrubbad av alla skådespelare som tar sig själva på för stort allvar.

Men något annat kan man inte ha som skådis” som Julia uttrycker det.

Mer läsning

Annons