Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gud & Carola

/

Annons

Utåt sett var hon framgångsrik och lyckad. Men inuti gnagde tvivlet och självföraktet. För att resa sig från botten var skådespelaren Sara Lindh tvungen att göra upp med sig själv, Gud – och Carola.

Hon hade aldrig haft så roligt – men heller aldrig mått så dåligt. Som Sally Bowles i succéföreställningen ”Cabaret” hyllades Sara Lindh för sin sångröst och sitt utlevande skådespeleri.

Hon vägde 43 kilo, hade inte tid att äta och drev sig själv så hårt att hon en vecka före premiären föll från en trapets sju meter ovanför marken.

– Jag hade slitit och svettats men någonstans inom mig ljöd det ”du är inte värd någonting!”. Att jag ramlade var på något sätt symboliskt, säger Sara Lindh.

Hon satte sig ned för att skriva sig tillbaka till sina smärtpunkter. Resultatet blev teaterföreställningen ”Carola & jag” som får urpremiär på Teater Giljotin i Stockholm den 30 januari.

I den berättar Sara Lindh den tragikomiska berättelsen om sig själv och sin egen uppväxt, men också parallellhistorien om generationskamraten Carola Häggkvist.

– Jag använder Carola som bild för att hon är en så stark symbol. Vi är lika gamla, när vi växte upp fanns det bara ettan och tvåan på tv och inte så många andra artister att identifiera sig med.

Sara Lindh växte upp i en kristen miljö, i den lilla byn Bergom i Ångermanland. I pjäsen berättar hon om farfars marsipanfabrik, om mammorna som alla var hemmafruar och om söndagsskolans klämkäcka Jesus-mässande.

Men när föräldrarna skiljdes byttes marsipan-idyllen mot ett grå-daskigt bli-hämtad-och-lämnad-på-dagis-liv i Stockholmsförorten Sätra.

Det är väldigt långt mellan Sally Bowles sexuellt utmanande figur i nätstrumpor och bowlerhatt och den Sara Lindh i tunna vita kläder och barnslig röd ukulele som möter upp på Teater Giljotin.

Det här är flickan som benhårt höll fast vid barndomens ideal, som bad till Gud om framgång, men aldrig blev bönhörd, som var så blyg att hon knappt vågade tala och när hon till sist öppnade munnen kvackade som en anka.

Till slut fick hon hjälp av en talpedagog som sade ”det är inget fel med din röst, du är bara blyg”.

Men Sara Lindh har burit med sig sin inre anka genom livet och skämts över sina skavanker och tillkortakommanden. Gudstron har hon lämnat därhän, liksom tvånget att alltid vara en god människa.

– För hur långt ska man gå i sin godhet? Det kan gå väldigt långt om man inte sätter gränser – till sist går man sönder, säger hon.

 

Mer läsning

Annons