Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtligt elakt porträtt av Kamprad

Annons

Det var fem år sen min längtan efter hjortronsylt och köttbullar blev för stark. Jag hade bara bott en vecka i italienska Bologna när jag inte längre kunde hålla mig från att besöka det lokala IKEA-templet. Det säger kanske något om vad möbelkedjan symboliserar för oss svenskar.

Malmö Stadsteater spelade igår sitt högklassiga folklustspel om ”den godhjärtade kapitalisten” Ingvar Kamprads liv: ”Ingvar! En Musikalisk Möbelsaga”. Det känns fantastiskt att höra ord som ”KA-PI-TA-LIS-MEN” sjungas i en musikal igen. Men detta var ingen klassisk krossa-makten-story.

Till och med Kamprad själv hade nog förnöjts över det hjärtligt elaka porträttet av honom. Vilket jädra ös blott en pumporgel, fiol och en makalös sångensemble kan åstadkomma! Det borde vara en baggis att dra vanligt folk till teatrarna med såna här pjäser.

Lika lätt att tjusa massorna kommer nog inte ”Tröstar jag dig nu?” i regi av Suzanne Osten ha. Pjäsen har skapats med hjälp av boende i Tyresö och känns stundtals som definitionen av svår teater. Här talar vi om psykotiska vuxna som leker barn och byter tvärt tillbaka. Det blixtrade till ibland av Gustav Deinoffs uppfriskande raseriutbrott. Hans imitation av en gläfsande hund sitter också kvar på mina näthinnor.

Men jag hade svårt att hänga med i vem som var vem när skådespelarna bytte roller hit och dit.

Undrar vad fransyskorna bredvid mig ansåg om det bindgalna Sverige där de förbryllat läste översättningen av pjäsen på en dosa med Dramaten-emblem. Jag cyklade ifrån Folkteatern försedd med en chockgul Kleenex-förpackning med reklam för pjäsen, djupt oroad över Tyresös befolkning. Thorsten Flinck är ju en av dem, vilket kanske förklarar ett och annat.

Teatern vill bli älskad av folket.

Vill Gävleborna älska teaterbiennalen då? Vi har en stark tradition av teater, fast den når uppenbarligen inte alla. Biennalbesökaren Ulla Helgesson förklarar ointresset med vår stads låga bildningsnivå och en viss bruksmentalitet.

”Det finns en uppfattning att teater är för fint folk”, tror hon. Precis som det inte går att tvinga uppsagda arbetare i vårt län att bli entreprenörer går det inte att släpa dem till teatern mot deras vilja.

Men de tidigare pappersbruksarbetarna från Norrsundet visade med sin ”Jävla Finnar” häromdagen att teater inte behöver vara så värst konstigt.

Att den kan skapas av och för folket. Och vara en skarpt vässad nagel i ögat på makten.

Det känns fantastiskt att höra ord som ”KA-PI-TA-LIS-MEN” sjungas i en musikal igen. Men detta var ingen klassisk krossa-makten-story

Mer läsning

Annons