Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intressant grepp som kräver ­tolkningsarbete

/

Pjäsen ”Den halvfärdiga himlen” är skriven och regisserad av Mia Winge. Manus består helt av citat från Tomas Tranströmers dikter, prosa och brev. Föreställningen hade premiär på Intiman i höstas och befinner sig nu på en kort turné.

Annons

Och våra målningar kommer i dagen,

våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.

Vi går i solen hundratals.

Ur Den halvfärdiga himlen av Tomas Tranströmer

Handlingen är förlagd till ett kontor. I öppningsscenen ligger fyra personer utslagna mitt i arbetet.

Karaktärerna kallas Diktaren, Den unga, Den okände och Översättaren.

Precis som namnen antyder är de arketypiska och kämpar med arketypiska livsproblem. Diktaren kan inte dikta, den unga ogillar systemet. Det spännande rörelsemönstret, där skådespelarna klättrar på byråar och krälar på golvet, utmanar Tranströmers ord och ger dem nya poänger.

Texten är förstås fascinerande. Ibland återges hela dikter, ibland korta fragment. Det kräver ett ivrigt tolkningsarbete från åskådaren.

Här är de arketypiska karaktärerna en förutsättning: de är lätta att förstå och fokus kan ligga på språket. Så länge tempot är lugnt fungerar det utmärkt.

När det går snabbare överges publiken. Det blir svårt att hänga med, citat läggs på citat och skapar en monoton effekt där meningen går förlorad.

Någonstans gömmer sig en Tranströmerkomposition. Kontoret befinner sig i den mörka vinterdelen av hans bildvärld, i de klaustrofobiska ljusrörsrum som brukar ställas mot fria soliga sommardagar. Detta verkar användas främst som en evig rörelse mot utgångsläget: vad man vill säga med ljuset är oklart.

Tranströmers metaforik levandegörs i pjäsen, men genom att bryta isär dikterna lyckas Winge också belysa andra förtjänster. Vassa formuleringar och detaljer plockas fram.

Den halvfärdiga himlen är en intressant pjäs med ett intressant grepp. Den kräver att åskådaren jobbar för sin upplevelse, men ger inte alltid lön för mödan.

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons