Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan man ha en fru som inte flyger?!

/
  • Kookaburran och sjöhästen: Stina Wollter gör scenografi och kostym, Marie Skönblom gör sjöhästen, Kalle Seldahl regisserar och Kalle Zerpe gör kookaburran.

Bakom disken på Spegeln står regissör Kalle Seldahl och bollar med sina två hjärnhalvor. Eller rättare: Slår i kaffe med den vänstra och pratar om Skottes nya föreställning ”Kookaburran och sjöhästen” med den högra: – Det är en kärlekshistoria om tanken och känslan!

Annons

Mamma är Viveka Seldahl och pappa Sven Wollter, det går liksom inte att komma ifrån. Men den som kan sin teater vet att Kalle Seldahl hyllats för sina egna uppsättningar.

I Gävle är det första gången han regisserar, men han bodde här från han var åtta till elva år.

– Och gick på Solängsskolan, ler han.

Vad minns du mer?

– Att det var en massa bus – och faktiskt Skottes!

Glädjen att vara tillbaka hos dem märks, det är så opretentiöst att arbeta med Skottes, säger han

– Och roligt! Som att allt är möjligt. Att göra barnteater, det är ett roligt sätt att göra teater för vuxna också.

Den nya föreställningen ”Kookaburran och sjöhästen” (efter en bok av Anna Bengtsson, dramatiserad av Johan Bernander) beskriver han som en fabel, en allegorisk berättelse om de där två hjärnhalvorna – vänster som står för analysen och höger för kreativiteten (enligt amerikanske neurovetenskaplige forskaren Roger W. Sperry, som fick Nobelpriset så sent som 1981):

– Men det är också en kärleks- historia om tanken och känslan, man behöver ju både och, säger Kalle Seldahl.

Föreställningen, som är full av nyskriven musik av Skottes Sara Fridholm, vänder sig till låg- och mellanstadiet. Här är det kookaburrans liv, ensamt och inrutat på fjäderfabriken där han jobbar, som vänds upp och ner när en orädd och lekfull sjöhäst korsar hans väg. Han blir förälskad, men kan man ha en fru som inte flyger?

– Då är det också en historia om modet att våga, våga leka med någon som inte är som en själv, säger Kalle Seldahl.

Någon som kan andra saker, menar han, som kanske flyger lite sämre – men är en jäkel på att simma.

– Vi vill uppmuntra fantasin, och att lyssna till och våga lita på sina egna känslor, på vad man själv vill och känner, det kan bli rätt även om det känns svårt.

Var det svårt för dig att välja teatern, frågar jag och slajdar försiktigt in på hans mamma, en sådan stor skådespelare...

Han ler:

– Det är ok, det är ju mamma som är anledningen till att jag står här, utan henne hade jag inte hållit på med teater.

Hur då? Inte pappa då?

– Hm, pappa stänger aldrig av teatern, det är teater hela tiden. Mamma behövde tid, det kanske ser lätt ut men hon fick kämpa ganska hårt med vissa roller.

– Det var hon som såg att jag hade teatern i mig i alla fall, eller regissören: Du är inlyssnande och du ser, sa hon.

Han säger sen att han nästan hatade teatern som liten:

– Den tog så mycket plats i familjen. Den blev som ett lillasyskon som bara krävde all kärlek, hela tiden.

Han började ändå nosa på skådespeleriet, men säger att han ”inte kände nåt sug”. Han var 19 år och sökte till regi på Dramatiska Institutet i stället, kom in och vid detta kall har han blivit med några mindre skådisinhopp, senast på Borås stadsteater.

– Och nu har vi handplockat honom hit, säger Kalle Zerpe, som gör kookaburran. Vi insåg att han var den enda som skulle klara av det anarkistiska sätt vi jobbar på.

Här finns också Kalle Seldahls syster konstnären Stina Wollter som står för scenografi och kostym.

Det är som kulisser på Drottningholmsteatern eller som att öppna en sådan där överraskningsbarnbok – pop up-bok? – där slott och skogar reser sig upp ur pärmen, säger jag framför dagens scen.

Hon nickar entusiastiskt:

– Å vad bra! Vi älskade sådana böcker som barn! Jag skulle ju helst vilja att de svävade. Det är ju trollkonster och illusion det här.

Hur har du tänkt annars?

– Det är två olika världar som möts, ibland har jag stannat i kokaburravärlden fast det här är nog mest sjöhästvärlden. Man får studera in sig på karaktärerna, lyssna in texten och titta på deras sätt att röra sig. Jag har sytt mycket lajvkläder (rollspelskläder, reds anm) till min tonårsson, det har varit till hjälp. Jag drömmer fram något och sen gör jag det!

Sen blir hon allvarlig:

– Att det analytiska tänkandet, den vänstra sidan, kopplas fri från den kreativa sidan gör den värdelös. Det är inte rätt. Den högra sidan skulle kunna få oss att klara framtida kriser.

– ”Kookaburran och Sjöhästen” har flera djup, säger Kalle Seldahl. Det finns en rad underliggande frågor, den kan handlar om queer, vad du vill – om du bara låter den främmande världen komma in.

I dag, lördag, alltså, 11 och 13.

Mer läsning

Annons