Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kill your darlings! Eller utmattat möte med metateatern

/

Var starten på biennalen för mig lysande med Cecilia Milocco som Katitzi i Stora gasklockan på onsdagen blev fortsättningen på kvällen inte lika storslagen - låt vara att upptakten var lovande och lovade ännu mer. Utan att löftena infriades...

Annons

"Katitzi" är angelägen nutidsteater med förföljelserna av romerna som grundtema. En familjeföreställnino med stora känslor, lätta att förstå. Teater för den stora publiken.

I dag tar vi ett helt annat grepp om teatern. Mer konstärligt kanske, men också krångligare. Ett par föreställningar jag sett kan sorteras in under begreppet metateater. Teater om teater. En teater som diskuterar sig själv, sin egen uppsättning, regi och skådespeleri. En teater som diskuterar sin form.

Det kan bli spännande teater, en intrikat och konstnärligt avancerad, "svår" teater. Men det kan också bli pannkaka. Segt och ofta med alltför mycket omtagningar. Spretigt med för många infall. En teater som smeker sig själv lite väl kärleksfullt.

Och en teater man gärna vill sätta stämpeln "endast för invigda" på. Just därför passar det förstås bra att spela den här typen av teater på en teaterfestival där många teaterkunniga entusiaster finns. Ska den spelas är det just här i Gävle de här dagarna.

Jag hamnade alltså inne på Spegeln på onsdagskvällen för att se vad Turteatern i Kärrtorp gjort av Witold Gombrowitz "Ferdydurke". Jag har en gammal klockarkärlek till denne egensinnige kosmopolitiske polack (1904 - 1969). På senare år känd för den dagbok han skrev åren 1953 - 1969 och som också finns på svenska. Kolossalt rolig och intressant och avslöjande läsning!

Jag minns också när romanen "Ferdydurke" kom. Det var 1969 och jag hade sedan något år tillbaka börjat recensera böcker här i Gefle Dagblad. När jag går till bokhyllan hittar jag den mycket riktigt. Ett tummat och slitet recensionsexemplar som i bokhandeln på den tiden kostade 29: 50.

Gombrowitz skrev tre dramer som gavs ut i en volym. "Yvonne, prinsessa av Burgund", Vigseln" samt "Operett". Jag minns en rolig och intressant uppsättning av just "Vigseln" på Upsala-Gävle stadsteater för en 40 år sen.

Och så nu "Ferdydurke" på scenen. Inte lätt att klä den i dramatik. Mycket textläsning med den självömkande, självironiske författaren Witold i centrum. Han som minsann ska slå världen med häpnad och hämnas sina kritiker som ingenting förstått av hans storhet men som fastnar i misströstan. Han är en rolig författare faktiskt, Gombrowitz. Så oerhört drastisk .Fantasifull, nästan barock. Aburdistisk därtill, han har nog lärt en hel del av dessa sina kollegor.

Upptakten alltså strålande. Nils Poletti är utmärkt som författaren Witold. Uppfriskande uppkäftig, vital och strykrädd om vartannat. Han har närvaron, är intensiv.

Denne Witold förflyttas vid fyllda 30 tillbaka till en vedervärdig pluggskola och får där gå om. Det är obeskrivligt roligt. Allt är överdrivet. Gester, gångstilar, smällar med en pekpinne. Dammet på kateder och bänkar. Läraren ett monster.

Witold är en utsatt elev. Utsattheten är Gombrowitz tema. Hopplösheten; hur allt i våra liv går sönder. Och just de där skolscenerna är så löftesrika inför fortsättnigen. Man spelar på publiken, improviserar och här i publiken på Spegeln sitter minst fyrtio personer som skrattar på rätt ställe, verkligen vågar det. En vanlig dag utan biennal i november hade två på Gävle teater förstått var man skulle skratta men ändå inte vågat.

Så snart blir föreställningen som borde slutat före paus för överdriven, den ger efter för sina egna infall, blir självbespeglande. Publiken fortfarande välvillig. Då inträffar samma effekt som vid studentspex. Alla i lokalen är likasinnade så ingen ser att det går överstyr, man kan inte ens sluta i tid utan bara tar om och tar om

"Kill your darlings!", vill jag utropa, mens väljer tyst, och lite plågad orden.

På torsdagen hamnade jag på Gävle teater, uppe på scenen där Teater Galeasen gav "Lagarna". Där hade man inte gjort det lätt för sig. Det handlade om en filosofisk, mycket filosofisk omskrivning av den antika sagan om Agamemnon, Ifigenia och Klytaimnestra. Om att offra sitt barn för få bättre vind och krigslycka. Om hur man försöker göra rätt och allt blir fel.

Skådespelarna är helt enkelt trötta på sina roller. Går ur dem. Upprepar emfatiskt att de inte är dem de spelar. De är bara skådespelare här och nu. Bara just det ögonblicket finns.

Och Aamemnon försäkrar att han inte dödat. Och Ifigenia försäkrar att hon inte är något offer. De fortsätter så i en timme och fyrtio minuter att gå in och ur roller och förhållningssätt. Ibland mycket bra gesaltat, ibland lite gnisslande.

Men det blir för långt även här. För mycket tjat. Och banne mig, svårt att sluta har de också.

Kill your darlings....

Björn Widegren

Mer läsning

Annons