Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Makabra vändningar och svart komik

/

– Ibland när jag träffar personer i min ålder kan jag tänka: Ser jag också ut sådär? Börjar jag också bli sådär gammal?

Annons

En plastkirurg har svårt att sova. Mitt i natten sitter hon i sitt stilrena vardagsrum med en flaska vin och berättar om sitt liv. Det är ett väldigt bra liv. Hon och hennes man har fina jobb, kan köpa allt de vill ha. De bor mitt i Stockholm och plastikkirurgi är faktiskt inte alls så dramatiskt som många tror. Klart att man vill se yngre ut. Bli ung.

Gävledramatikern Max Hebert har skrivit monologen ”Med mina händer gör jag människor vackrare”, om den 34-åriga kirurgen som börjar känna sig rynkig. Bakom pratet om det fina livet, finns en rik undertext som svämmar över av längtan.

Längtan efter ett bättre liv, kanske perfektion.

Niki Nordenskjöld spelar kirurgen med små, trevande rörelser som bara blir en aning livligare av vinet. Det är intimt på ett naturligt sätt. Att sitta i publiken känns snart som att sitta i en människas vardagsrum. Nordenskjöld blåser liv och smärta i temat om längtan och spelar ut undertexten med stor skicklighet. Samtidigt är hon riktigt rolig.

Heberts manus är fullpackat med svart komik och makabra vändningar. Det gör sig förstås bra när man talar om plastkirurgi, där blod och levnadssorg hanteras i en lättsam miljö ”för att hjälpa människor att må bättre”.

Humorn är bra. Den gör det möjligt att ta till sig temat och fundera kring det. Frågan är inte vad man längtar efter, utan varför man längtar.

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons