Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Muntra fruar på Dramaten

/

Annons

Falstaffiguren är ju underbar. Suputen med den underbara retoriken, levnadskonstnären med den fylliga rondören. Skroderande och närvarande som vore han uppstoppad med bevingade ord.

Hos Shakespeare möter vi honom i ”Henrik IV”. Alla som sett Rolf Lassgård i den rollen i Folkteaterns uppsättning i gasklockorna blev charmade. Tänk när han sjunger sherryns lov, smeker flaskan som vore den ett lindebarn. Stor teater!

Falstaff vandrade efter den store barden vidare in i operans värld, främst är det Verdis ”Falstaff” vi känner.

Men redan Shakespeares samtid med Drottningen själv i spetsen ville ha mer av Sir John. I något som antas ha liknat rena beställningen av Elisabeth I fick hon och publiken vid hovet det. Det var just i ”Muntra fruarna i Windsor”, ett par som Falstaff träget, men ännu mer på dekis, uppvaktar. Inte är han som i forna dar. Glansen har falnat, retoriken sviktar. Han är en gamling, lite grå, sannolikt med gikt. Lemmarna knarrar. Man märker att hans öde murat ensamheten kring honom

Shakespeares fantasi är det som vanligt inget fel på. Han öser på ur sitt inre, lånar från den yttre miljön. Allt kan vara användbart för att få den dramatiska brasan att flamma. Vi är i England, London finns nog därutanför och intrigen, inte så glasklar, lägrar sig över scenerna.

Vad det är som händer är inte gott att veta. Jag avstår visligen att redogöra för det. Men så mycket är klart att det handlar om äktenskapsbrott – alltid lika muntert. Hanrejens lott – se där hur komedin lyfter!

Förväxlingar – alltid lika kul! Farsartade utspel när Falstaff måste gömmas bland smutsvätten Missförstånd i långa banor. Och en hel del tämligen obegripliga scener.

Men vad gör det?!

”Muntra fruarna i Windsor är, särskilt här på Nationalscenen, skådespelarnas teater. Börje Ahlstedt med sin naturliga rondör är som klippt och skuren för Falstaff. Han gör honom i nertonat ljus, bullrar inte så fasligt, men så var han väl redan i Shakespeares utkast.

Fast en och annan gång kommer jag på mig att jag skulle vilja se Ahlstedt i ”Henrik IV”. Få se honom där sjunga ut, spela ut den där charmen som ålderns tand ännu inte börjat gnaga på.

Det är stort skådespeleri på Dramaten. Regissören John Caird kan säkert sin Shakespeare men han kanske är för upptagen med att redovisa sina kunskaper.

Men vad gör det. Tänk att här få se en sval men skarp, liksom ljus Stina Ekblad i en lysande insats göra ena v de muntra fruarna. Som herr Ford, den svartsjuke hanrejen, får vi se en rasande rolig Pontus Gustafsson. Han spelar med det allvar som bara den sanne komedianten förmår. EllerThérèse Brunnander som hans fru Alice Ford, med munter, sprudlande närvaro.

Gamle Ingvar Kjellson – jag blir nästan rörd över att åter få se honom gå över scenen. Men allra mest tacksam, förstås. Per Mattsson, Rolf Skoglund, Björn Granath, Mats Bergman, Jonas Bergström – bara de bästa är kallade under fanorna för att föra Sir John Falstaffs färger.

De hjälper alla till att göra det muntert på Dramaten.

Mer läsning

Annons