Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När clownerna dörtar de skrattet med sig

/

Kanske är det dumt av mig att försöka recensera 123 Schtunk, jag har nämligen varit ett fan.

Annons

Minnen av när teaterläraren köpte in ”Macbeth” till gymnasieskolan gör mig fortfarande varm inombords: att skoja med Shakespeare kändes så befriande för en liten estetelev. De stackars lärarna tvingades låta oss vara clowner i en halv termin och skjutsa oss 60 mil tur och retur en fredagskväll, när ”Romeo och Julia” sattes upp i Stockholm.

En stol del av publiken på Gävle teater består av estetelever och först känner jag mig lite avundsjuk. De skrattar sådär hysteriskt och för dem är clownernas grepp helt nya.

Det är fånigt tänkt av mig. Att se Schtunk en tredje eller fjärde gång är inte ett problem utan en fördel. Greppen är signaturer, att känna igen dem gör det möjligt att mer än tidigare uppskatta publikens inflytande över föreställningen.

Åskådarna tar över Shakespeares ord. Skådespelarna plockar in stämningen i salen och visar upp den på scenen. Jag minns clownworkshopen vi hade med Lasse Beischer efter föreställningen i skolan. Den viktigaste lärdomen var att se allt och höra allt, om en enda harkling från publiken eller blinkning från medspelaren missades innebar det ett magplask för magin. Det Beischer, Josefin Andersson och Henri Kokko gör är så fantastiskt skickligt och finslipat att det inte går att beskriva med ord. Det passar sig ju ganska bra när det är ”Kung Lear” som spelas.

Men nu verkar det som att jag njuter av ”Kung Lear” av nostalgiska skäl. Det stämmer inte alls. 123 Schtunks föreställningar finns verkligen bara en gång, även om de spelar dem en hel höst. Nästa gång sitter inte barnen och deras mormor längst fram. Kanske blir det en annan kommuns kulturchef som bär kungen av scenen. Det går inte att med gott samvete sitta tyst och still, att titta på Schtunk är att skratta till Schtunk för ju mer man skrattar desto roligare blir det.

Det skojas med Shakespeare med lagom respekt och viktiga delar är alltid intakta. Tragedislutet blir extra nära här. När clownerna dör tar de skrattet med sig. Jag gråter varje gång.

Mer läsning

Annons