Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otukt, våld, svek och lögner – tack!

/

När vi slutat älska, längta, vänta – när konsumtionssamhället som kräver omedelbar tillfredsställelse gör oss samtidigt likgiltiga och grymma och tillvaron till det yttersta förtingligas och kan köpas, är Don Giovanni inte längre någon anomali; han gör vad som förväntas av oss – han konsumerar.

Annons

Operan om Don Giovanni – symbolen för otukt, omoral, våld, svek och lögner är i Märit Bergvalls regi förlagd till en Finandsfärja på väg mellan två hamnar. Ombord finns stewarden Don Giovanni och hans kollega Leporello, och passagerarna Elvira, Masetto och Zelina.

Vi åker på kryssning för att i den slutna värld en Finlandsfärja utgör ostörda äta, supa, ragga, shoppa.

Vad är lämpligare än att förlägga en föreställning av Mozarts Don Giovanni till en Finlandsfärja?

I Märit Bergvalls version blir Don Giovanni till en scen ur Tolvskillingsoperan där bara olust och råhet återstår. Den brutala handlingen börjar med ett mord och slutar med en magnifik scen med vålnaden som hemsöker och förgör Don Giovanni. Någon särskild scenografi behövs inte; texten och framförandet räcker för att framkalla den rätta känslan av tomhet och charmlöshet och Zelina sjunger till Masetto; Slå mig. Slå mig, riv ut mitt öga. Jag väntar bara på dina slag.

Sorgen som vilar över stycket, som är mycket fysiskt där i synnerhet kvinnorna blir illa åtgångna, gör det nästan till en tragedi. Orkestern är ersatts med ett väl sammansatt musikkapell och tonerna i denna stiliga byggnad från industrialismens storhetstid är underbart klara.

Sången går också fram så fint. Don Giovanni, Daniel Christopher Wren, visar sig vara inte bara den klassiska förföraren – han mördar, misshandlar, våldtar. Rösten och utspelet är strålande.

Dag Metin Ardel är enastående som vålnad, Zelina, Elsa Ridderstedt som billig vamp med ljuvlig röst kommer vi inte att glömma, men det är Elvira, Stina Lindberg, som bär upp stycken som navet i vilket den orörbara, oförstörbara kärleken växer till sig trots att den gång efter gång trampas ner.

Musiken i Don Giovanni är genomgående trevlig och sångerna känner vi igen – det här är lätt att göra lustspel av. Men budskapet i operan är inte lustigt och Märit Bergvall lägger fram det för oss att se själva som en spegel av vår egen tid; vi är förtjusta. Trots bristerna. Premiären startar segt och ljussättningen är ett allvarligt problem.

Andra operaföreställningen i gasklockorna i Gävle på kort tid – vi bugar och tackar; missa nu inte Don Giovanni.

Lena Thomsson

Mer läsning

Annons