Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Puls på Gladys

I kväll ger Judiska Teatern föreställningen Min mormor Gladys på Gävle Teater, i går kväll gick den som Veckans Föreställning, i serien ”Puls på Sverige”, i SVT2. Liten miss i planeringen, undrar kulturchef Sanna Wikström och sjunker ner i tv-fåtöljen på lördagskvällen.

Annons

Jag måste ge intendent Elverstig – han är ju ändå man:) – en eloge: Först Turteaterns formidabla ”Scum-manifestet” i torsdags och i kväll bjuder han på en ojämförbar historia, men minst lika angelägen att berätta.

Det är skådespelaren Jessica Zandéns berättelse om sin mormor Gladys, hon som blev en av dessa ofödda, aborterade, konstnärer för att hon råkade vara kvinna.

Det börjar i Göteborg 1 juni 1909 och Gladys i en klockad vit klänning och med ett babyspråk jag inte kan förlika mig med. Men det växer och snart är vi, tack vare den skickliga Jessica Zandén spel, inne i det liv som från början skulle ifrågasättas, tillåtas lyfta lätt för att till slut stävjas.

Föreställningen bygger på Gladys dagböcker, eller ”känsloböcker” och det är kanske där problemet ligger. Författaren är hela tiden rädd att ”bli upptäckt”, att någon ska läsa, och därför tar första halvan av föreställningen alltför stort avstamp i en kärlekskrank flickas funderingar. Sammantaget säger detta också något om hur kvinnor med känslor snabbt förpassades till skuggorna som nervklena hysterikor.

Samtidigt är Gladys i sånt behov av att ”läsa det hon tänker” och andra halvan av föreställningen får hon komma till tals som den som får beröm av store Carl Eldh på Valand, får stipendium och åker till Paris – ”till Paris, till Paris ska vi rida på en gris för jag vill bli skulptris! – för att bli elev hos Rodins lärjunge Bourdelle.

– För att konstnären lär icke om Gud, utan visar oss Gud! För att konstnären lär icke om livet, utan visar oss livet! För att konstnären lär icke om extasen, utan väcker den själv i oss!

Det är den 7 februari 1910 och Gladys blir hejdlöst förälskad i staden Paris och senare också i sin blivande make, den store kompositören Gösta Nystroem.

– Jag vill inte vara inbilsk, men egenartad! ropar Gladys.

Men klart det är för många konstnärer i samma familj. Sakta men säkert faller hennes plötsliga mod i bitar, liksom den råa, smidiga tunga leran.

Den 5 september 1946 tar skulptören och trebarnsmamman Gladys Heyman-Nystroem sitt liv, 54 år gammal:

– Mig skiljer man sig inte ifrån.

Det är en viktig berättelse, en universell berättelse om den ena halvan av mänskligheten, och en enskild kvinnas historia, ömsint berättad.

Mer läsning

Annons