Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räcker schablonerna?

/
  • Etnoporriga. Sabina Hormuz, Sheraye Esfandyari och Marika Holmström i America Vera-Zavalas Etnoporr, i regi av Mellika Melani.

Annons

Budskapet har jag inget emot. Låt människorna i förorterna sköta sig själva utan inblandning av ”mångkulturella” idealister som drar ut i förorten med behjärtansvärda projekt – alla dessa jäkla projekt! – för att införa ”integration” ovanifrån.

För att det ju ändå är dessa idealister (som säkert tjänar bra på sina fina ”ideal”) som är upplysta och vet vad som behövs. Kort sagt de vill ju så väl.

Men de gör så fel.

I stället för att låta kvinnorna själva göra sin revolution, med de medel de vill. Låt dessa sköta sin egen frigörelse utan inblandning av vita eller mörka män.

Ställ inte upp hinder, bejaka frigörelsen!

Lätt att säga förstås. Svårt att genomföra.

Men handlar detta om nya insikter? Ja, kanske för somliga – vad vet jag? Och allt har ju sin tid. Och man kan ju invända: är det inte bra att detta påpekas, oupphörligen, ideligen?

Jo, det är det förstås.

Men...

America Vera-Zavala, dramatikern bakom ”Jävla finnar” i Norrsundet, har skrivit en energisk men alltför rapsodisk text, den svajar en smula. Hon pekar ut problemen väl, men, som i all politisk teater – jag har sett en del sextio- och sjuttiotalen igenom och saknar den inte – slår hon också in öppna dörrar.

Med rätt publik gör det kanske inte så mycket. Igenkänningseffekten skyler nog över.

Slutscenen där de fyra skådespelarna kommer loss om etnoporren där de där projektidealisterna häcklas är pjäsens höjdpunkt. Kvinnorna på scenen vill inte vara offer, de vill vara ”normala”, förklarar de unisont. Men offer görs de till.

De predikar kärlekens budskap. Kvinnornas rätt till sex ska vara lika självklar som mannens. Där pjäsens kvinnor lever är det ett revolutionärt budskap som kräver ritualer för att förklaras och hugfästas.

Mödomshinna måste spräckas, oskulden försvinna. Och här sker det symboliskt som en parafras på nattvarden. Visserligen är scenen för utdragen, föreställningen tappar tempo, men det är faktiskt, på ett lite töntigt sätt starkt, rörande och roligt.

Men tyvärr lider föreställningen av den politiska teaterns övertro på att budskapet kan framföras lite hur som helst. Bara det blir tydligt. Formen lämnas därhän eller är överarbetad. Trosvissheten talar och då blir analysen därefter.

Men de fyra kvinnorna på scenen är energiska. Nästan obekymrat sjunger de på och agerar, till synes övertygade om att budskapet är deras och att det håller i alla väder.

Sant kanske. Men scenen kräver mer, både av form och innehåll.

Eller så är det jag som sett för mycket och vill ha andra sensationer.

Mer läsning

Annons