Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rörande jakt efter språk och rötter

/
  • Tanja Lorentzon spelar själv alla rollerna i pjäsen som hon skrivit och regisserat. Och resultatet är vackert.

Tioåriga Tanja letar efter sitt språk. Hon tjatar förgäves på mamma Terttu om att få lära sig finska. Hon tittar på bilden av mormor Marja och undrar en massa, men kan inte kommunicera med henne när de ses.

Annons

Finskan finns inuti, om Tanja bara hittar ingången kommer orden att komma ut ur munnen. Kanske. Vem är man egentligen om man förlorat sitt språk?

”Mormors svarta ögon” hade urpremiär på Dramaten i november 2010. Föreställningen, som är skådespelaren Tanja Lorentzons debut som dramatiker, blev omedelbart hyllad och omtyckt. De planerade tio föreställningarna blev många fler och nu turnerar Lorentzon Sverige, i samarbete med Riksteatern. Föreställningen handlar om tre generationer kvinnor, två länder och två språk.

Lorentzon gestaltar sin mormor och mamma, samt sig själv som tioåring på jakt efter det finska språket. De tre kvinnorna bär samma kläder men olika skor: Gummistövlar, pumps och gympadojor. Greppet är litet med förmedlar effektivt den ökande friheten i att kunna välja skor och leka i dem.

Lorentzons skådespeleri är rättframt. Med små medel gör hon sina karaktärer naturliga och självklara, så att de blir omöjliga att värja sig från.

Scenrummet förändras med projektioner på den bakre väggen. Kanske är det trist att prata teknik, men regin och ljuset samspelar med projektionerna så att den lilla scenen blir enorm och dessutom symboliskt laddad. Mormors stuga i urskogen, mammas sextiotalslägenhet i Tumba och Tanjas betongförort med fotbollsplan: Alla tre knyts samman av Östersjöns drömska horisont.

Med manusets raka språk drar Lorentzon in publiken i berättelsen och styr till skratt och gråt. Hon gör inte anspråk på att berätta något mer än sin egen släkthistoria och ställa sina egna frågor. Kanske är det därför berättelsen blir stor. Utan att skriva någon på näsan skildrar hon ett stycke närhistoria, så som det lever kvar i en kvinna. Flera finskspråkiga i publiken är vid föreställningens slut rörda till tårar.

Men frågan om språket sträcker sig längre. ”Mormors svarta ögon” har förmåga att beröra alla som någon gång undrat över sina rötter. Tanja Lorentzons berättelse är välkomponerad och storslagen, men levereras enkelt och rättframt. Resultatet är mycket vackert.

Mer läsning

Annons