Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenerna mot existensens centrum

/

Annons

Det är litterärt det här. Det vet vi sedan ”urscenerna” i TV i början på sjuttiotalet. Erland Josephson då lätt maniererad, överlägsen, nästan affekterad. Liv Ullman själfull med norsk diktion och tårar i rösten.

Jonas Karlsson och Livia Millhagen hittar ett mindre litterärt tilltal, en ledigare replikföring som säkert också beror på Stefan Larssons bearbetning av Bergmans scenversion från 1981. Nu är man dessutom uppdaterad med mobil, men man mailar ännu inte. Inga sms och man kan tänka si att skriva brev för att meddela sig.

Jag tycker det här lite kantiga, litterära ändå är bra. Bergman är en jäkel på dialog, ger skådespelarna tacksamma repliker och det är bara Marianne och Johan på scenen. Och det är inte naturalism. Det är något som händer i vårt inre. Något som händer med själens obotliga ensamhet.

Det handlar om kärlek och beroende, om gräl och frigörelse. Allt sådan vi kan känna igen. Utanverket bortskuret. Det onödiga kallpratet finns där men mest bara för att markera avstånd, att allt inte stämmer. Ett slags borgerlighet som allteftersom föreställningen går försvinner, rivs sönder, rämnar, faller av, för att i stället lämna plats för en existentiell eftersmak.

Kanske handlar allt egentligen om frigörelse. I en sämre författares händer hade allt kunnat gå ut på det.

Frigörelsen sker här främst hos Marianne som går igenom den stärkt. Hon vill famna livet nu när hon blivit fri. Johan går ännu mer mot botten i sin frigörelse. Hans insikter kostar honom mer, är mer förtvivlade. Han har mycket svårare att se sanningen för den är svår att ta till sig. Och även socialt och karriärmässigt har han förlorat mer än Marianne. Marianne har där vunnit.

Men tack och lov är Bergman inte en författare som stannar där, i ett slags happy end. I de sista scenerna tilltar förvirringen. Frigörelsen ledde inte till lyckoriket. Den ledde, egentligen, bara till ännu mer förvirring, osäkerhet, ångest och rädsla.

Är då frigörelsen, oberoendet ingenting att stå efter? Jodå, men utan insikterna om allt det andra blir det fel. Och framför allt: Bakom eländet finns försoningen, vilken gör att vi kan överleva.

Det är en sinnrik konstruktion av våra liv Bergman gjort. Han har inte gjort det lätt för sig och för oss. Det är därför man sitter så tagen.

Livia Millhagen och Jonas Karlsson spelar oerhört fint ihop. Karlsson har den där närvaron som elektrifierar scenen. Han kan pendla mellan lugn och utbrott, mellan hat, flum och självömkan. Hoppar fram och tillbaka i replikerna så att de laddas.

Livia Millhagen spelar ”torrare” men mycket övertygande i just detta. Hon blir tydlig, konsekvent, förstående.

Scenografin är gjord för en mindre scen tycks det mig. Nästan helt avskalad. Ingen onödig rekvisita, grå till färgen, som ett inre rum. Det ger plats för skådespelarna, och för texten.

Det är för dem man ser ”Scener ur ett äktenskap”. Som en nödvändig resa in mot vårt existentiella centrum.

Mer läsning

Annons