Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suzanne Osten manar till kamp

/
  • – Tonåringar kan lyssna på musik, messa och flörta och ändå ha förstått vad föreställningen de nyss såg handlade om, säger Suzanne Osten.
  • – Det här är ett väldigt bra rum att få igång idéer till pjäser, säger Suzanne Osten om Lilla Glasklockan.

Kamp. Ilska. Förändring. Suzanne Osten är förbannad på mjäkigheten hos svensk teater.

Annons

– Vi är blåsta av materialismen, säger hon.

Det blir lite pinsamt när samtalsledaren Helena Thornqvist förklarar för Suzanne Osten att de två har brevväxlat och dessutom lunchat förut.

– Jag var så fruktansvärt nervös när jag skulle träffa dig. Jag satt där som en påse nötter och helt plötsligt svartnade allt för mig, berättar hon.

Åhörarna i Lilla Glasklockan skrattar åt historien. Osten ursäktar sig med att hon minns mötet vagt från ”ett tidigare liv”.

Osten är Sveriges obestridda drottning av barnteater. Hon förklarar att hon försöker tvinga barn till teatern och ”förföra dem”.

Som ett led i detta har hon ordnat teater för sex månader gamla bäbisar.

– Några sitter helt still som blivande regissörer. Vissa ålar omkring, där har vi framtidens skådespelare. Andra tittar omkring sig konstant. De är morgondagens personal inom ljud, ljus och rekvisita, förklarar hon målande.

Osten hyllar pedagogiken, men tycker att man aldrig får glömma det intuitiva.

Under gårdagens föreställning av ”Publiken” skriven av Federico García Lorca förklarade Osten för tittarna att ”ni inte behöver förstå Lorca”.

– Jag tror det är något djupt rotat i svensk kultur att om man inte förstår en pjäs då känner man sig dum. Det kommer från skolvärlden där barnen ständigt måste begripa allting. Den kroppsliga och sinnliga förståelsen för teater glöms bort, anser hon.

Suzanne Osten skräms av den framväxande fascismen i Europa där hon nämner Ungern som exempel.

– Jag har en väldig vrede inom mig som jag omöjligt kan vara en- sam om. Det är farligt att leva i ett samhälle med orättvisor, säger hon.

Dagens svenska kulturpolitik ger hon inte ett rött öre för. Hon tycker att teatern sedan 80-talet lurats att tillväxt är bra.

– Teatern mår bra när den är bråkig och svår. Vi ska starta samhällsutvecklingen, inte bara skildra den, säger Osten.

Enligt henne måste teatern vara samhällsfinansierad för att kunna säkra fasta anställningar. Att projektformer och frilansande tär på skådespelare och dramatiker.

Hon får publiken med sig. En kvinna menar att hela Sveriges kulturliv är under attack. Jarl Lindahl, före detta chef för Borås Stadsteater tycker att kampen för kulturen ska sättas in ett allmänpolitiskt sammanhang.

– Vi kulturarbetare måste se utanför våra väggar och ta till utomparlamentarisk kamp, ryter han.

Solidariteten behöver få en renässans inom svensk teater. Så kan Suzanne Ostens brinnande seminarium sammanfattas.

Mer läsning

Annons