Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teatergrillen eller McDonald’s?

/
  • Jakob Eklund i Abrahams barn. På Stadsteaterns lilla scen.
  • Andreas Kundler, Shanti Roney och Louise Peterhoff agerar i Harold Pinters ”Svek” på Stockholms stadsteater. Det är den norske regissören Alexander Mörk Eidem som tolkar Pinter den här gången. Foto: Ewa-Marie Rundquist
  • Koreografen Örjan Andersson gör en egen tolkning av ­Goethes ”Den unge Werthers lidanden” på Unga Dramaten.
  • David Book i Örjan Anderssons ”Werther”. Foto: Roger Stenberg
  • Samhällets stöttepelare på Dramaten. Pontus Gustafsson, Mats Bergman, Per Myrberg, Carl Magnus Dellow, Örjan Ramberg, Torkel Peterson, Lars Amble och Thomas Hanzon.

Teaterkritikern Curt Bladh, som följt teatrarna i Stockholm i 40 år, gör här en jämförelse mellan huvudstadens två stora teatrar och konstaterar liv på den ena och håglöshet på den andra. Gissa vilken som är vad?

Annons

Där är vid Sergels torg det händer, inte vid Nybroplan. De två stora teatrarna i Stockholm upprepar den bild som blivit tydligare under senare tid. Nationalscenen Dramaten tycks närmast ligga för fäfot under Marie-Louise Ekmans ledning. Medan stadsteatern är full av liv, rörelse och initiativ under Benny Fredriksson.

Bilden är lika tydlig som att det nu är 2013, året efter Strindbergsåret. Ingen av teatrarna spelar något av Strindberg, frånsett att Dramaten fortsätter med Mats Eks uppsättning av Spöksonaten från förra året. Däremot förekommer Strindbergs arvfiende Henrik Ibsen på båda ställena: Ett dockhem på stadsteatern, Samhällets stöttepelare på Dramaten. Ibsen kan i det fallet jämföras med Lars Norén, den svenska scenpremiären på Löven i Vallombrosa på Dramaten, en pjäs tidigare endast visad i en uppskattad TV-version. Och Demoner på stadsteatern.

Stadsteatern fortsätter också att vårda sig om den samtida dramatikens storheter, Harold Pinter med Svek, Samuel Beckett med Krapps sista band och Jon Fosse med kammarspelet Jag är vinden som redan haft premiär.

Stadsteatern uppmärksammar också annat i samtidsdramatiken: Heiner Müllers Hamletmaskinen, Marius von Meyenburgs Martyrer och Svein Tidbergs Abrahams barn.

Den ständigt spelade Tjechov förekommer med bara en vårpremiär, stadsteaterns Körsbärsträdgården. En annan klassisk storhet, om än inte från dramatiken, förekommer på båda teatrarna. De spelar varsin modern version av Goethes Den unge Werthers lidanden.

En brokig teatervår som synes. Där finns också uppenbara publikdragare. Som Farliga förbindelser på Dramaten, mer känd som film men spelad med stor framgång av nationalscenen i slutet av 80-talet. Stadsteatern satsar på Woody Allens En midsommarnatts sexkomedi och musikalen West Side Story i en stor uppsättning av Ronny Danielsson, premiär 8 mars.

Det blir säkert roligt att gå på teater också i vår.

Även om man kan undra varför de två teatrarna skiljer sig så mycket, det brokiga och levande utbudet på stadsteatern jämfört med det lite håglösa på Dramaten. Jag tror inte det kan förklaras med skilda ekonomiska förutsättningar, mer handlar det om teaterledning och vilja att verkligen ge publiken ett brett och varierat utbud av levande teater. Det Benny Fredriksson ibland fått kritik för – som alltför folklig. Medan den politiska ledningen i Stockholm mer eller mindre krävt en än mer publikfriande repertoar. Något ingen kommit på att föreslå Dramaten.

Litet är det som en skådespelarbekant, med erfarenhet från båda teatrarna, svarade när jag bad honom jämföra:

Dramaten är som Teatergrillen, stadsteatern som McDonald’s.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons