Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Terrorns fallande man

/

Hur svarar skönlitteraturen på monumentala katastrofer?

Litteraturvetaren Roger Alm följer en fallande man genom romanerna.

Annons

Organiskt splitter.

När de oöverskådliga massorna av betong, glas, stål, papper och annat material som antingen spreds för vinden eller med ett öronbedövande vrål störtade till marken en New York-morgon den 11 september för 10 år sedan, städats undan och bara minnena fanns kvar, då återstod detta konkreta. Organiskt splitter. Det är den amerikanska författaren Don DeLillo som i sin 11 september-roman Falling Man beskriver dessa mikroskopiska bitar av mänsklig vävnad fastkilade i kroppen på de som överlevde. Omöjliga att få bort. Jag vet inte om detta verkligen är sanningen eller om det är en del av författarens poetiska frihet. Hursomhelst är det en effektfull metafor, en påminnelse om att när allt annat börjar blekna då finns fortfarande dessa människor kvar i oss. Som organiskt splitter.

Med de drabbande bilderna från Utöya fortfarande på näthinnan läser jag inför årsdagen av terroristattackerna i New York, Washington och Pennsylvania återigen en del av den fiktion som skrivits i ämnet. Ur texterna framträder behovet av att bearbeta bilderna från attackerna. Den bild som gör mest intryck på mig är denna av DeLillo. Det är en bild som skaver och stör. Dock är det inte den bild som lyfts fram av de författare som tog sig an det svåra uppdraget att göra det stora amerikanska traumat till fiktion.

Terrorattackerna den 11 september 2001 var som specialkonstruerade för medieåldern. Spektakulära och utomordentligt skräckinjagande. Två plan kraschar in i två skyskrapor med en sådan tidsskillnad att när den ena attacken skett och media yrvaket reagerat och riktar sina kameror mot det brinnande och rykande tornet, då kommer den andra. Ett visuellt terrordåd på bästa sändningstid.

Vi minns alla bilden som kablades ut över världen. Den fruktansvärda bilden på mannen som, i ett sista desperat försök att ta sig ur en helvetisk situation, och hoppar från 300 meter Den fallande mannen frusen i tiden.

Bilden togs av AP-fotografen Richard Drew. Den drog på sig en del kritik, men blev lika fullt ett centralt motiv i den litteratur som skrevs efter attacken. Att det blev så är naturligt. I essän Still Life: 9/11’s Falling Bodies hämtad ur den utmärkta essäsamlingen Literature After 9/11 påpekar Laura Frost att psykologiska studier efter 11 september pekade ut bevittnandet av fallande människor – i verkligheten eller på tv - som en väsentlig orsak till posttraumatiskt stressyndrom.

Don DeLillos 11 september-roman har fått titeln Falling Man. Det är dock inte den fallande mannen i Richard Drews foto som åsyftas. Under de månader som följde efter attackerna utför en gatukonstnär hastiga föreställningar där han fastspänd i ett rep kastar sig ut för broar och byggnader och imiterar den fallande mannens rörelsemönster. Mannen får stor uppmärksamhet i New York där han verkar dela befolkningen. Några ser det som återgång till det normala livet och en påminnelse om det som hände. Andra motsätter sig estetiseringen av en ond död. Det är som om Don DeLillo med den fallande mannen ville föregripa en diskussion om det etiska i att överföra ett terrordåd från verklighet till fiktion.

Även Jonathan Safran Foer har inspirerats av Drews fotoserie på den fallande mannen. I sitt 11 september-verk Extremely Loud and Incredibly Close (På svenska: Extremt högt och otroligt nära) låter han en 9-årig brådmogen pojke vid namn Oskar Schell fantisera om att den fallande mannen på bilden är hans pappa. Pappan var en de 2753 människor som dog i World Trade Center den där morgonen. Safran Foer använder bildserien i slutet av boken genom att publicera den baklänges så att om man bläddrar ser mannen ut att falla uppåt från en säker död tillbaka till tornet. Om man i tanken fortsätter bläddrandet bakåt skulle även elden slockna, röken försvinna och planen flyga baklänges bort i horisonten.

Franske författaren Frédéric Beigbeder är den som tar sin bearbetning av den fallande mannen längst. Han låter de tre huvudkaraktärerna i sin bok Windows on the World gå samma väg. Windows on the World har fått sitt namn efter den restaurang som låg på 106:e och 107:e våningen i det norra tornet. Dit har Carthew Yorsten tagit sina två söner, 7 och 9 år, för att äta frukost på morgonen den 11 september. När planet kraschar 10 våningar under dem är de fångar i tornet och försöker desperat ta sig därifrån. I valet mellan att bli innebrända och att hoppa väljer de det senare alternativet. Scenen där Carthew och hans två söner hoppar från avsatsen högst upp i tornet är en av de starkaste i samtida fiktion: Our mouths gradually distorted from the speed. The wind made us make curious faces. I can still hear Jerry laughing, holding tight to my hand and to his little brother’s. Plummeting through the heavens. (I översättning: Våra munnar blev alltmer förvrängda av farten. Vinden fick oss att göra besynnerliga grimaser. Jag kan fortfarande höra Jerry skratta medan han höll hårt i min hand och i sin lillebrors. Tumlande genom himlarna.)

Den polska poeten Wislawa Szymborska beskriver de hoppande människorna i sin dikt Fotografia z 11 Wrzesnia (Fotogafi från den 11 september): De har hoppat från brinnande fönster/ - en, två, några till högre upp, längre ner. Fotot har hejdat dem mitt i livet och håller dem just nu ovan jord i riktning marken. Det är poetens försök att skapa poesi av en händelse tömd på poetisk kraft. Szymborska inser också svårigheten i att beskriva denna oerhörda tragedi och pekar istället ut riktningen för sig själv och sina författarkollegor: Bara två saker kan jag göra för dem – beskriva deras flykt och inte säga sista meningen.

Ingen av de författare som gjort fiktion av Drews bildserie säger den sista oundvikliga meningen. Det behövs inte. Liksom i UtØya vet vi alla hur det slutar. Bara DeLillo säger det. I hans värld lyder den: organiskt splitter.

Det är det som återstår 10 år efter, när bilderna av den fallande mannen bearbetats eller fallit i glömska.

Roger Alm

Mer läsning

Annons