Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The Holy Land

Annons

Vi är på väg hem, vi har varit i Israel/Palestina som studerande turister med mesta tiden i möten med politiker, kulturföreningar, religiösa ledare – lite av det heliga i landet också, The Holy Land.

Israeliska säkerhetstjänsten frågar vad var ditt syfte med besöket i Israel och ärligt kan jag säga The Holy Land, som vår kulturgrunds självklarhet inte går att längta till eftersom våra föreställningar inte behöver tillfredsställas med ett verkligt besök eftersom det redan ställföreträder sig i våra sinnen som en realitet genom vår kristna grund, vårt namnbruk, våra avsakraliserade religiösa högtider och inte ens religionslärarna behöver se Damaskusporten, Jeriko, Abrahams grav, födelsekyrkan i Betlehem; alla dessa med tusentals år laddade platser som födde stora religioner, stor filosofi, stora profeter, stora texter.

Vi är fem stycken i Ahmeds firma; en bekväm minibuss med mullrande V8, Ahmed ger oss våra repliker inför inresan på flygplatsen.

Jo, för vid checkpoints i Israel gäller inte verkligheten längre.

Ni känner mig inte. (Det är sant.) Ni ringde efter mig, vi kommer från Jerusalem. (Inte sant, Ahmed hämtade oss i Betlehem.) Ni har bott på hotell Jerusalem (lätt att komma ihåg, alla måste säga samma sak). (Inte sant, vi har bott på vandrarhem i Betlehem.)

Muren mellan Betlehem och Jerusalem är hög, absurd, åtta meter betong i smala sektioner med krampor på toppen och utan fundament som uppväxt ur helig sand; en skjutport av grå plåt, fullkomligt overkligt avskräckande rör sig inte.

Den första checkpointen. Vi reser lagligt med våra svenska pass på Västbanken och krymper ändå inför övermakten vetande att i gettoiseringens Israel/Palestina upphör rättigheterna (våra också) när förtrycket institutionaliseras och normaliseras genom de mekaniserade processerna som får också kroppsvisitering av turister som reser från Israel att verka höra till.

Området vid checkpointen saknar belysning. Billyktorna lyser mot stålet som är slätt och utan skarvar eller synlighet som en vaktkur, ett handtag, en porttelefon; de ser oss, unga israeler i uniform, unga israeler med skarpskjutande vapen som bestämmer tillvaron för miljonerna på Västbanken.

Den obligatoriska militärtjänsten som går illa åt deras mänsklighet när de tvingas förnedra sig i vakttjänst som inte är någon vakttjänst utan våld, får de som kan att utvandra. I tusental lämnar unga israeler varje år sitt land, här kan man inte bo.

The Holy Land. Bara några mil till Tel Aviv, reseledarna gav oss sex timmar till taxiresa och säkerhetskontroll. Israels öknar och stjärnor och olivskörden som återkommer oföränderligt som på Jesu tid, bär tidlösheten i sig – men inte detta system värre än apartheid i Sydafrika, värre, mer utstuderat förtäckt våldsamt än något annat på jorden existerande system.

Resan från Betlehem till Tel Aviv tar en timme men det är utan checkpoints och vi har inte ens passerat den första.

Turisterna tiger. Ahmed pratar som de flesta palestinier och israeler vi träffar, fullkomligt flytande engelska; en språkförmåga som inte verkar ha med ålder eller yrke att göra.

Äldre, medelålders, unga, barn – alla pratar engelska som om de praktiserade varje dag; orden finns hos dem och turisternas ändå förhållandevis hyggliga engelska sjunker till amatörnivåns svengelska tills vi tystnar.

Så här har palestinierna det varje dag och oavsett; alla kan israelerna besluta att stoppa – ambulanser och lastbilar, taxibilar, privattrafik, pendlare.

Ambulanserna är en särskild sak; ingen ambulans från Västbanken tillåts inne i Jerusalem så omlastning sker vid checkpointen. När den sjuka kvinnan med svåra smärtor under bar himmel flyttas från den ena båren till den andra, övervakas hon av israeliska soldater med uzin skjutklar och turisterna som vittnen – den som ser denna yttersta maktdemonstration i ett land som aldrig upphör att reproducera våldet, normalisera det i segregerande, förödmjukande lagstiftning, byggningar och bestämmelser, glömmer aldrig kvinnans förvridna ansikte upplyst av fotoblixtar vid turistbussen.

Vi ska åka ut ur Israel och berätta för nu har vi med egna ögon sett. Ändå vet vi inte om ambulansen fick fortsätta till sjukhuset. Varje dag dör palestinier av israeliskt övervåld.

Ahmeds buss släpps igenom, soldaterna hälsar på honom som om han var en bekant. Det trodde jag var jude, säger han när vi dundrar uppför backarna. Allt i Israel utom Jordandalen är backar, branta backar. Ahmed visste vad han behövde – en motor som tar sig uppför lutningar på trettio grader.

Ahmed pratar som så många palestinier utmärkt hebreiska. Bussen har israeliska skyltar, utan israeliska skyltar kan man inte köra ut från Västbanken, Ahmeds glada humör ger oss trygghet.

Han har varit med förut, det är hans land – hans och hans förfäders ända tillbaka till hedningen Abraham som grundade tre av världsreligionerna.

”Muren mellan Betlehem och Jerusalem är hög, absurd, åtta meter betong i smala sektioner med krampor på toppen och utan fundament, som uppväxt ur helig sand...”

Lena Thomsson

Foto: LENA THOMSSON

Mer läsning

Annons