Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till dem som sprider glädje – och smärta

I dag är det Nobeldagen och Mo Yan får ta emot Nobelpriset i litteratur 2012 i Stockholm. En inte alldeles självklar pristagare i alla läger, denne kinesiske författare med ett oklart förhållande till regimen i hemlandet och som helst inte ger intervjuer. Här tar vi två grepp på priset och Mo Yan: Agnes Karnatz med det litterära i fokus har läst ”Vitlöksballaderna”, Björn Widegrens kritiska blick ifrågasätter lika mycket akademiens val som debatten kring den.

Annons

”Nordöstra Gaomi –

den plats där jag föddes och växte upp!

Trots allt elände du gav oss

tillägnar jag dig dessa dystra ballader.”

Mo Yan 1988

En varning. Innan jag ens hunnit bläddra fram det första kapitlet vet jag att det här inte är en glad bok. Jag kommer inte att skratta när jag läser den.

Det här kommer inte att vara en av de där böckerna som jag mår dåligt av att sluta läsa, som får min egen verklighet att verka tråkig. Varje gång jag öppnar boken kommer jag att behöva samla kraft.

Men jag måste ta mig igenom balladerna.

De måste ha ett värde.

En nobelpristagare måste ha något vettigt att komma med.

Mo Yan håller vad han lovar. Bokens pärmar bränner blåsor i mina händer och varje sida ger mig en örfil när jag vänder blad. Vitlöksballaderna sjungs nästan enbart i moll. Glada toner är få och tysta.

Trots att jag överväldigas till bristningsgränsen av Mo Yans hemska skildringar känns de inte på riktigt. Det känns som att jag gör dem falska och ogiltiga. Hur kan en nordeuropeisk ungdom, som inte upplevt värre smärta än skavsår, leva sig in i de upplevelser som karaktärerna i boken går igenom?

För karaktärerna har det verkligen inte lätt. Läsaren följer en grupp ibland glada, men för det mesta sorgsna själar på den kinesiska landsbyggden.

Kärrorna dragna av kor och åsnor får mig att tro att årtalen (1980-tal) är feltryck. Det enda som bekräftar att boken utspelas efter andra världskriget är de elektriska tortyrredskapen.

Men under all tortyr finns också en handling. Den ropar på mig genom taggtråden och mitt blod rinner när jag försöker ta mig fram till den. Sedan är det tårar som rinner i stället.

Handlingen är splittrad. Bönder grips av polisen, en dotter byts mot en fru till sin bror och poliserna är snälla och dumma på samma gång.

Men allt förklaras till sist.

Tålamod.

Handlingen är på riktigt. De som upplever detta är människor. Människor som kräks, fiser och kissar. Inga verb göms, men adjektiven får läsaren själv ta fram. Det beror alltså helt på dig och mig exakt hur karaktärerna känner sig. Du och jag bestämmer exakt hur ont de har. Men ont har de.

”Nobelpriset i litteratur år 2012 tilldelas den kinesiske författaren Mo Yan ’som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid’.”

Så säger Svenska Akademien. En betydligt kortare sammanfattning än den jag har gjort. Men vi är båda överens om att Mo Yan är en värdig mottagare av Nobelpriset.

För priser ska inte bara ges till dem som sprider glädje, utan också till dem som sprider smärta – om man gör det på rätt sätt.

Och det gör Mo Yan.

För det gör ont att läsa Vitlöksballaderna.

Agnes Karnatz

Mer läsning

Annons