Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillgång för den ena - kränkning för den andra

/

Jag tror Camilla Dal har missuppfattat Lena Sjödelius och Eva Anderssons pjäs (GD 22.11) om att personliga assistenter är något som synskadade generellt behöver och beviljas.

Annons

Det finns ingen vuxen i Sverige vad jag vet som har personlig assistent bara för att han/hon har en synskada. Ett eller flera ytterligare handikapp måste till för att personlig assistent skall beviljas. För de flesta med synskada är hemtjänst eller kommunledsagning enligt LSS eller Socialtjänstlagen alternativet. Den som behöver en personlig assistent till exempel för att klara av att äta, gå på toaletten, lyfta saker eller förflytta sig skall naturligtvis beviljas det, men så länge det betalas med skattepengar måste en viss utvärdering och uppföljning till för att se om hjälpinsatsen överensstämmer med verkligheten. Även den som har hemtjänst och kommunledsagning utvärderas och följs upp.

Det är tråkigt att den som är synskadad och som orienterar och förflyttar sig med hjälp av en vit käpp skall uppfattas så negativt av den som ser. Svårigheterna består inte i själva käpptekniken utan på hur miljön runt omkring är utformad och vilka attityder man möter. För den som inte ser och som regelbundet går ut och använder vit käpp kan det snarare kännas som en stor frihet att ta en promenad då man önskar fast vissa begränsningar finns, något som kan vara svårt att inse då man ser.

Jag har själv provat på personlig assistent under tiden i gymnasieskolan, något jag aldrig kunde förlika mig med och även fick till en ändring av. Jag vet flera synskadade som haft liknande upplevelser, så därför är det oerhört viktigt att orsaken till varför man har en personlig assistent klart och tydligt framgår då en pjäs med detta tema recenseras. Det är så lätt att döma utifrån det man ser.

Catarina Meurling

Mer läsning

Annons